Att vara sjuk när ingen ser.

Jag fick i mej gluten.
Inte bra.

Mitt blodtryck åker jojo.
Yrseln gör mej galen.

Händernas domningar gör att jag inte kan utföra vardagssysslor.

Hormonrubbningarna har gjort att min mens varat i tre månader med bara två veckors uppehåll.

Men jag försöker att inte visa det utåt. Försöker leva på som vanligt. Men att vara sjuk när ingen ser ger heller ingen förståelse.


Det är många som vet om mina svårigheter, men jag tror inte att det är så många som ser dem. Det är inte många som egentligen tar hänsyn eller kollar hur det egentligen är med mej. Och varför ska det göra det? Mina sjukdomar syns inte och jag lever inte som ett offer för dem. Faktiskt kan jag jag själv bli förvånad när de bråkar särskilt mycket med mej, till och med jag glömmer bort att de ligger där och stör.

Just nu stör de. Och jag irriterar mej oerhört mycket på mina tillkortakommande. Mitt glada jag är mer irriterad. Hela tiden får jag hitta strategier för att kunna genomföra mitt jobb, laga mat, ta hand om mina barn, promenera med mina hundar och köra bil. Att köra bil är ett gissel. Kan inte hålla händerna på ratten många sekunder innan händerna är helt förlamade. Yrseln jag har just nu stör inte bilkörningen, men det stör min gång, Jag måste koncentrera mej på hur jag sätter fötterna, hur snabbt jag vänder mej om osv. Blundar jag ramlar jag omkull, även om jag sitter. Efter att jag fick gluten i mej har jag ökat i vikt lite drygt 5 kg. Och det gör ont. Den värsta smärtan har faktiskt lagt sej nu, men det gör fortfarande ont.

Oftast säger jag ingenting om mina svårigheter när jag har dem. Men ibland behöver jag få kräkas ur min besvikelse över att livet blev så här. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna gå ner i vikt som alla andra människor. Jag vill kunna röra mej som andra, använda mina händer och koncentrera mej på det viktiga i livet. Jag avundas vanliga människor när de existerar. Att vara sjuk när ingen ser är som att bära en tung hemlighet.

Samtidigt är jag nöjd över mitt liv. Vill inte byta ut det yttre, Marcelo, barnen, hundarna, kärleken, vännerna, lusten, glädjen.... Och det finns de som har det hundra gånger värre. Jag har haft det värre. Ryggen är bättre och det är så himla skönt. Men fötterna värker. Och visst är det en tröst, att jag blivit bättre. Men jag vill bli jag utan alla sjukdomar igen. Ha kroppen jag hade innan allt brakade. Kunna fungera normalt. Utan smärta. Önsketänkande