Vägen till tävling

Jag vaknade 4½ timme efter att jag lagt mej efter bröllopet. Det var bara att masa sej ur sängen, släppa ut hundarna och hoppa i kläderna. Jag hade dagen strukturerad. Vi skulle ha kul. Men för att ha kul var det ett hårt träningsschema. Bobbos sista tävling...... utan att ha tränat.......

Tillsammans gick bara Bobbo och jag ut. Vi gick mot sjön. Pluto ylade övergivet i vardagsrummet när han såg våra ryggtavlor försvinna neråt. i närmare 45 minuter gömde jag föremål på den stora allmänningen-som-alla-i-byn-glömde och Bobbo letade rätt på dem och apporterade in när vi körde markeringar. Till slut sa han i från och vände tillbaka mot huset. Det var Plutos tur. 

Eftersom vi inte tränat det nya numret och jag inte kunde rutinerna var vi tvungna att repetera så vi visste vad vi skulle göra när musiken väl gick på under tävlingen. Och vi tränade, och tränade, och tränade, och tränade...... Sedan var klockan dags-att ha åkt- för-tjugo-minuter-sedan. PANIK!!!!! In med grejerna i ryggan. In med hundarna. NU ÅKER VI!

Med gasen i botten snurrade vi de små vägarna mot E4:an. Och fort gick det. Bensinen höll på att ta slut. Stannade på Statoil för att tanka. Han i kassan skrattade åt mej. Med färg i ansiktet var jag redan klar att köra Bobbos nummer. Sedan gasen i botten mot Linköping. Men jag hann bara nån kilometer innan varningslampan började lysa.Tempmätaren stod på illrött. Det var bara att stanna. Men jag vågade inte gå ut. Det kändes som jag skulle bli nermejad av varje bil som passerade som en bisvärm av VROOOM. Tillslut startade jag bilen igen. Allt såg ok ut. Men ack så fel jag hade. Varje gång varvmätaren närmade sej 3:an så flög tempmätaren i taket. Det betydde att jag typ kunde åka i 100km i timmen med blicken naglad vid varv- och tempmätaren. Titt som tätt fick jag lägga ur växeln sluta gasa, bara rulla innan jag kunde börja gasa försiktigt igen. Vilken nervpress för en som tänkte 

Vi hann i tid och fick mycket tid att pusta ut på!

att starten var vid 11 och att klockan nu började närma sej tjugo i och jag var låång från framme. Jag var stirrade så koncentrerat på mätarna att jag missade avfarten och blev tvungen att åka till Mjölby för att kunna vända. Utan att kunna gasa på till de 120km/h som skyltarna visade. Men tillslut var jag framme. Nervös, svettig och stressad. VI SKA HA ROLIGT!

När jag snubblade mot anmälningen haffade jag en förskräckt tjej med frågan, vet du vilken klass?

- Tvåan. 

Jag höll på att dö. Det var ju min klass. Men medans jag hastade vidare fortsatte hon sitt svar.... i htm.

HTM? Då var jag inte försenad! Nej, det var jag inte. Tre timamr senare gick jag och Bobbo in på banan tillsammans. Tillsammans i vår sista klass, i hans sista freetyle. Så bråttom hade vi egentligen inte!