Stillhet

   Det är tomt och tyst i mitt huvud. Jag vill krypa in i min kokong. Vill ha tystnad. Stänga ut ljuden. Börjar drömma om att åka till en stuga vid havet. Gå i myskläder, ta med kameran och Bobbo. Gärna en stenstrand. Känna vinden blåsa i ansiktet. Dricka varmt te. Titta på film. Stänga av livet en stund. Inte svara i telefonen. Meditera. Läsa en bok. Jag vill gå promenader, små upptäcktsfärder. Handla i en liten lanthandel, tända några ljus. Ha stillhet. Min själ vill ha stillhet.

 

 

Men för att slippa åka bort så kan jag faktiskt göra samma sak här hemma. Jag kan sätta Marcelo på att ansvara för barnen sedan kan jag ligga och glo på film, ta en promenad längs med sjökanten, ta på mej en varm tröja, tända brasan. Tillsammans med Marcelo kan jag drick varmt te. Jag bor på en fantastisk plats här på jorden. Allt jag behöver finns här. Inte behöver jag lämna mitt hem för att få allt det där jag vill ha. Jag kan ha det här. Och kanske är det just det jag behöver lära 

mej, nej inte lära mej, påminna mej om, det jag behöver finns här. Just där jag är. Varför åka bort när harmonin finns där jag är. Vinden blåser lika friskt här. Dessutom finns de jag älskar mest av alla just på den här platsen. Hur kommer det sej att man tror att det ska bli bättre för att man reser bort? Märkligt det där. Hemma borde väl vara bästa platsen?