Långt inlägg om matklöshet och min fina Lilla N

Att vara mamma är fasen i mej inte lätt. I dag har varit en prövningens dag som slutat i tårar och sårade känslor. Dels var det sonen som bröt ihop för att han inte orkar med sin minsta lillasyster, dels var det Lilla N som hysteriskt började gråta för att hon inte kan hantera sina känslor och tillsist var det jag som föll ihop som ett korthus och började böla för att jag inte vet hur jag ska vara en bra mamma till min känsliga dotter.

Att vara mamma till mina två stora barn är väldigt enkelt om man jämför hur det är att vara mamma till mitt yngsta barn. Jag räcker inte till, mina kunskaper räcker inte till för att det ska bli bra för henne och samtidigt bli bra för de andra två. När jag berättar för andra hur det kan vara och hur det är så rycker de flesta på axlarna, ler lite och tror mej inte. Men varje dag jobbar jag hårt på att balansera hur jag ska få henne att vara trygg och glad, samtidigt omtänksam, snäll och ha plats att uttrycka den storm av känslor som lever inom henne. Jag blir frustrerad över att andra inte "ser" henne. Jag blir tokig över när jag ser hur andras blickar och kroppsspråk uttrycker att de tycker att jag är galen, för hård eller bara inbillar mej. Jag gör inte det, och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bra. Just denna maktlöshet, bristen på svar är en av anledningarna till att jag inte ville skaffa barn under många år. Som förälder har jag inte rätten att misslyckas. Mitt mål med barnen är att de ska växa upp och ha en bra självkänsla.    Tjena, hur lyckas man med det?

Jag känner ganska många, vänner, bekanta, kompisar, sånna man hört om osv som inte nått ända fram med sina barn. Barn som skär sej själva, barn som går på antideppressiva tabletter, barn som börjar med droger, barn som utsätter sej för fara, barn som blir kriminella, ja ni vet allt det där som man fasar för att ens egna barn ska göra. Dessa barn har inte alltid föräldrar som är dåliga. Faktum är att de flesta har föräldrar som är som vem som helst. Jag har fått följa deras jävla skit kamp för att deras barn ska ta sej ur det destruktiva och börja tycka om sej själva och leva ett vettigt liv med vettiga val. Alla har inte lyckats men gudarna ska veta att föräldrarna har försökt. Och försökt igen. Jag tror på att grunden för detta lägger jag nu. Grunden för hur mina barn ska vara, vilka val de gör och hur de kanaliserar sin smärta, det är den jag gräver åt dem nu. Jag försöker inte göra rätt för stunden. Jag jobbar stenhårt för att göra rätt i det långa loppet.

Med det sagt så kan jag säga att efter lång tid med att stävja, lirka, förhandla, hota, krama och hitta alternativa utvägar, så är jag helt slut. Och när Lilla N ligger och flinar i sängen åt att Stora N är ledsen..... jag säger till mej själv; det där leendet är för att hon vill dölja att hon är ledsen. Nu går hon sönder lite inuti som jag måste hitta lim till att laga. Hon förstår att att vi är är arga och ledsna på henne, men hon förstår inte varför och det får henne att känna sej maktlös...... och nånstans därefter tappade jag tålamodet. 

När jag sitter i soffan senare på kvällen och maktlösheten slår emot mej. Varför tar ingen mej på allvar? Varför tar ingen henne på allvar? Dagispersonalen sa häromdagen att ; hon är så trygg och har så roligt här på förskolan. Varför vill hon då inte gå dit? Varför drar hon hela upp tiden små saker som hänt ex att andra barns tjat går henne på nerverna, när jag försöker få henne att berätta vad det är som gör att hon inte vill till dagis. Nonsenssaker som upprepas gång på gång för att hon inte kan sätta ord på vad det är som inte känns bra. Eller varför blir reaktionen att; så barn kan vara, men sån tur är så går det över..... kommer de säga samma ska om hon går in i dåliga förhållanden och blir misshandlad av sin pojkvän för att hon inte tror att hon förtjänar bättre? Eller om hon börjar snatta, stjäla bilar eller rymmer hemifrån? Jag vet inte var jag kan vända mej, jag vet inte var jag ska hitta någon som kan ge mej råd, tips, berätta vad jag ska göra, jag vill inte att mitt barn ska såra och skada andra men jag vill heller inte att hon ska såra sej själv!

I dag när jag satt i soffan och grät ropade jag till henne att komma. Hon ställde sej två decimeter i från mej och tittade med sina stora ögon. Jag sa;
-Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska hjälpa dej när det blir så här tokigt. Vad är det du vill att jag ska göra?
Då svarade hon med en skrämd och otroligt ledsen röst samtidig som hon tog min hand och satte den mot sin panna,
-Mamma jag ger dej tålamod. Mamma känn här, jag ger dej tålamod. Du kan få det av mej.

Vi hade ett lång och intimt och bitvis hemligt samtal där hon berättade vad hon tänkte på när hon blev ledsen. Hon har heller inga svar på vad det är hon behöver när hon blir arg men hon kunde berätta att hon ville slita sönder nåt. Slita, var det ord hon använde mest. Och boxas. Tillslut enades vi om att hon skulle få en handduk som hon kan slita i så mycket som hon bara orkar när hon blir sådär arg. På handduken får hon slå så mycket hon orkar och i handduken kan hon gömma sitt ansikte så ingen kan se henne. Hon valde en vit handduk med blå ögla och den ska vi ha med oss för att se om det kan hjälpa henne när känslorna tar överhand.

Jag tänker på de som är föräldrar till barn som har olika diagnoser. Föräldrar till autistiska barn, till utåtagerande barn, till adhd barn till .... ja jag vet inte vad. De som lever i det här hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Barn som agerar och reagerar, barn som mår, men hur mår de? Hur orkar dessa föräldrar? Var hämtar de kraft ifrån? Var hittar de sina lösningar? För min Lilla N må ha ett sjuhelsicke till humör. Hon må vara retsam, obstinat och otroligt tålamodsprövande men hon är också alldeles underbar. Hon lockar till skratt lika ofta som till ilska. Hon ger otroligt mycket kärlek till alla hon älskar och hon kan faktiskt föra sej. Det går att handla, vara hos andra, utan att man dör på kuppen. Jag kan slappna av.  Tills dagar när hon är så här. Jag vet också att jag kan få ett slut på det ganska fort, den här negativa spiralen. Men det kräver att jag är så hård och känslolös tills hon ger upp. Men det är ju just den skadan som uppstår som jag vill undvika. Jag vill nå dit utan att vara iskall och som en sten. Jag vill visa henne kärlekens och tillitens väg.

Inte ens Marcelo tar min oro på allvar. Visst kan hon driva honom tills han skriker sej röd ibland, Men så säger han med sin lugna, trygga röst. -Titta på Mittimellan N, hon var precis likadan och titta nu! Lilla N kommer också komma dit. Vi får bara vänta och se. Det kommer gå bra.
Jo det hoppas jag, för som jag sliter för att försöka lyckas!