Lydnadsträning

I dag var jag på vår lydnadsträning med Ingela. Hur går det för stackars Pluto? Jo det går framåt otroligt långsamt. Med tanke på hur ofta vi tränar lydnad så borde det vara hans paradgren, men så är det inte. Fast på nåt sätt gör det ingenting, det är som om vi tar ett litet steg i taget. Jag har känslan av att han kommer vara väldigt jämn när han väl kommer upp på en högre nivå. Även om jag borde bli lite frustrerad över både honom och mej för att vi inte får till det så är jag ändå exalterad att träna lydnad med min Pluto-boy. Det gör ingenting att det går med små babysteps framåt. Han har klarat klass 1, vi kommer 
snart testa klass 2. Han kommer inte få några strålande poäng men jag tror att han på sikt kommer att vara bättre på lydnaden än vad Bobbo har varit. Sakta, sakta börjar fotgåendet se ut som nåt som liknar ett fotgående. Han kommer närmare mej och plogar inte lika mycket som han gjorde för bara några månader sedan. Han har förstått vänstersvängarna, och även om han strular mycket runt dem, han slår nosen i min hand, snurrar med rumpan och så vidare, så är resultatet en plågsamt seg process som jag ett tag fruktade aldrig skulle ge resultat. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln. Och är domaren på bra humör kanske vi kan få en 7:a på  fria följet. 



Rutan är ett annat tröstlöst moment som jag fastnar i. Jag fattar liksom inte hur vi ska komma vidare. Men jag tränar rutan lite för lite för att momentet ska fastna. Så om jag bara får ändan ur vagnen och börjar göra det som jag gjorde för några veckor sedan, köra rutan 5 gånger varje morgon eller kväll så kommer han lyckas få poäng där med. Just nu är han oerhört beroende av belöningen i rutan och att han ser att jag lägger den där. Apporteringen går bättre och bättre. Jag tycker att han tuggar lite, eller kanske mer flipprar med apporten i munnen. Han sätter sej lite för långt bak i ingångarna men jag tror inte det blir lika svårt som det var att lära honom att sitta med apporten stilla i munnen bredvid mej. Och det gick ganska fort trots att det var enormt jobbigt för honom.

Inkallningen brukar inte vara några problem. Ibland händer det att han inte kommer på första kommandot och ingången är lite strulig, precis som den är i alla moment. Men vi kommer att komma till det i träningen när allt annat sitter lite bättre. Fjärrdirrigeringen  tycker jag är helt okej. Han lägger sej fint, och sätter sej ibland helt strålande och ibland inte alls. Beroende på avståndet klarar han detta moment olika bra. Vi behöver bli lite mer säkra och stabilare i detta moment för att komma åt de lite högre poängen. På de närmaste tävlingarna jublar jag om han får poäng överhuvudtaget i fjärren. Än så länge behöver jag vara alldeles för nära för att han ska utföra momentet, men på sikt......

Jag tror Pluto kommer att ta sej upp till eliten. Kanske klarar han att få  ett första pris  i den högsta klassen en dag. Det är målet med Pluto i allafall. Jag hoppas vi når ända fram. Det känns som om han har kapaciteten, bara polleten ramlar ner, för oss båda!

Lydnaden är så roligt just för att den är ganska svår att bemästra. Det finns alltid moment som går att filas på. Jag känner att Pluto verkligen försöker göra sitt bästa, han försöker verkligen att lösa uppgifterna han får men ibland fattar han inte, men då försöker han igen. Jag beundrar han mod och envishet. Om två veckor smäller det till. Då starar vi lydnadsklass klass 2 nu när han är 2 år!