Rädd för sorg

Jag har en gastkramande rädsla för döden. Inte själva döendet men för sorgen som död innebär. Ibland är den så förlamande att jag inte kan existera, andas eller fungera. Mest rädd är jag för att Marcelo eller barnen 

Marcelo med sin bror Marco efter en dag på banan. Långt
borta från mej.

ska försvinna från mej. När Marcelo är på resande fot är jag jätteglad för hans kull. Tycker att det är lite skönt att få lite egentid.  Men samtidigt..... som nu, när han är iväg och åker bil fort, fort,fort.... jag vill inte att det ska hända honom något. Jag kan inte andas utan honom. Han är lika stor och viktig del av mej som mina njurar och lever. Det är organ man inte alltid tänker på, ibland glömmer man bort hur viktiga de är, men liksom mina reningsorgan renar han mej. Han uppfyller mina drömmar, håller mej fokuserad och räddar mej varje vecka. Han är min hjälte, min stora kärlek. På söndag firar vi 21 år tillsammans. En evighet, men det känns inte som så. Han förnyar sej själv, förnyar oss på så många plan och gör mitt liv så mycket mer tryggt och så mycket mer spännande. Om det skulle hända något....Gud förbjude!.... så vet jag inte hur jag skulle överleva. Hjärtat skulle dö, skrumpna, gå sönder. Jag vet inte hur jag skulle få syre till mina lungor, hur cellerna i min kropp skulle fortsätta leva. Det känns som om jag skulle bli som torkad lera, spricka, gå sönder, bli stoft. Innan han åkte låg jag i hans famn och grät. Inte för att han skulle åka iväg utan för att rädslan att aldrig mer få se honom blev så överväldigande så känslorna tog överhand. Maktlösheten jag känner över att inte kunna styra över vårt öde gör att jag tillslut faller ihop. Jag kan inte hantera min rädsla och måste då släppa den. Sedan håller den sej lugn ett tag innan det växer i bröstet och skräcken tar överhand igen. 

Min Bobbo, ikväll, hos mej, med mej.

Inte så panikslagen rädsla men en molande skräck har jag inför Bobbos åldrande. Jag har kanske fyra år kvar med honom, men jag tittar på förändringar och lamslås av tanken att han kanske inte är här hos mej, bredvid mej, med mej om ett eller två år. Jag får panik, behöver springa bort känslan. Kilometer efter kilometer rör vi oss tillsammans, Bobbo och jag, snabbare och snabbare. Försöker komma bort från sorgen. Sorgen jag känner nu, nu när han är här. Jag hatar varje sekund vi inte tar till vara, nu när sekunderna är räknade. Samtidigt resonerar jag med mej själv, argumenterar, bråkar, skäller.... men med döden så är det försent. Jag blir kvar själv. Inget kan trösta mina tårar. Smärtan gör så ont. Så sabla ont. Jag kan inte värja mej från den. Känslan är fruktansvärd. Fruktansvärd.