Translate

söndag 29 juli 2012

Vänskap

Bobo
I dag har det varit en hisklig åskvärme. Inte direkt strålande sol men riktigt varmt. Min kusin Anneli och hennes kille/sambo (vad säger man i vår ålder) Bobo (observera med ett B i mitten)  var här hela dagen och förhöjde värdet på den här dagen. Vi åt lasagne, tog en promenad och pratade och pratade och pratade. Barnen fotade med den nya kameran de fick av mej igår. Det är deras bilder som jag lagt in i detta inlägg.


Vi på vår altan
Sånna här dagar är så sköna. Man gör egentligen ingenting, ändå får man hänga med människor som man- nej inte man-jag tycker om. En gång i tiden var vi så tajta, Neli och jag. Sen kom ett gräl emellan och vi droppade kontakten i  många, många år. Jag trodde inte att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Men Bobo och Marcelo tvingade oss att prata en dag på ett dop. Sedan tog vi en promenad här hemma i skogen. Den där dagen i skogen betyder jättemycket för mej. De där stegen vi tog ut mot grusvägen var helt avgörande. Orden hon uttalade, om min farbror ( hennes morbror) och min farmor letade sej in i hjärtat. Bara vardagligt prat. Inget revolutionerande. Men det var där vi öppnade upp för varandra. Jag kände att det fanns en chans för oss. Jag visste att vårt gräl var en bunke missförstånd, inte någons fel. Två själar som behövde kärlek, som behövde skrika och vi råkade skrika åt varandra. I soffan möttes vi. Kramades. Började trevande ge varandra förtroende igen. Nu umgås vi. Vi träffas.Vi skrattar och vi har mysigt tillsammans. Det visar att i förhållanden till andra är det aldrig försent. 


Det har faktiskt fått mej att få tillbaka lite av det rosaskimrande synsätt som jag haft om människor. Sista åren har det fått sej några törnar. Människor som....... människor som levt upp till förväntningar...tyvärr. Saker som hänt som blivit förutspådda av andra, men som jag valt att inte se eftersom jag vill se det goda i varje människa. Nu kan säkert många läsa detta och tro att jag menar något med just dem. Snälla ta inte mina ord personliga. Jag vet inte om jag tänker på samma saker som du gör. Det här är mina tankar i min värld och antagligen syftar jag inte på dej. Jag känner att jag blivit slagen, misshandlad, sviken och skrattad åt. Men framför allt har lögner florerat runt mej. Du är min bästa vän,  du kan lita på mej.... ja, ni vet. Det har kommit från flera personer och jag är faktiskt riktigt sårad. Jag satsade fullt ut. Men.... ja.....men vadå? Jag kan förstå dem jag syftar på. Jag är inte fläckfri. Jag är burdus, men jag är ärlig. Jag är ärlig. Jag ljuger inte. Fast jag tycker väldigt mycket om mej själv också och om jag inte känner att den andre vill vara med mej, om jag känner att jag inte är viktig har jag ingen lust att slå på mej själv och vara kvar där jag inte är önskad.  Jag vill inte vara någons flytthjälp, privata psykolog eller nåt annat bara för att jag är nån som är bra att ha. Jag hjälper gärna till, men då ska jag som person vara viktig. Det betyder inte att jag stänger av alla känslor. Jag älskar fortfarande. Jag är sårad men jag bryr mej. I bland kan jag önska att jag inte brydde mej. Men jag kan inte stänga av. Jag undrar fortfarande hur det kunde bli som det blev. Någonstans inom mej önskar jag fortfarande svar. Önskar bekräftelse. De sista åren har jag tänkt att det kanske är nåt fel på mej. Att jag kanske faktiskt är helt skruvad. Men jag kan bara vara jag.


Jag är jag. Och Annelie har kommit tillbaka till mej. Där hon hör hemma. Kanske kommer jag alltid undra om de andra personerna. Kanske kommer vi aldrig mer sitta mittemot varandra och prata, ni vet på riktigt prata. Antagligen kommer jag grubbla på det här förresten av mitt liv. Jag kommer fortsätta sörja. Men det betyder inte att jag per automatik vill ha dem i mitt liv igen. Annelie och jag har hittat tillbaka till nya, men ändå gamla fotspår. Vår vänskap står på annan mark. Vi är inte samma människor men likväl är vi samma själar. Vi bygger upp något nytt, mer jämnlikt den här gången. Mina gamla vänner älskar mej fortfarande, så kanske är jag inte så skruvad? Marcelo boostade upp mej häromdagen när han i ett samtal i full kraft attackerade människor i vår omgivning och i den vevan råkade berömma mej upp till skyarna. Klart att det hjälper. Att ha någon som älskar mej så mycket, i så många år som fortfarande fascineras och hänförs av mej. Det är fantastiskt. Så illa kan jag inte vara. Neli har återinfört en del av det där hoppet att det kommer att ordna sej i mitt liv. I längden vinner jag. Jag brukar göra det i relationer. Vinner på så sätt att jag i slutänden brukar få ett erkännande att jag inte gjort så tokigt. Och min själ behöver det. Inget i mej trivs att tvivla. Nu tvivlar jag en del. Men Annelie har gett mej hoppet åter. Vår relation har alltid varit viktig för mej. På olika sätt genom åren. Hon har varit min hjälte, min mentor, min lärare, min förtrogna, mitt gruskorn i skon och min kära vän. Och idag hade jag och min vän och hennes kärlek riktigt trevligt!

3 kommentarer:

Millan sa...

Tänk vad ett dop kan göra. Å, det var vår Lias dop. Kram

Neli sa...

Ja utan de "mörka" åren hade vi kanske inte varit här. Det kanske hade hänt något annat, bättre eller sämre det får vi aldrig veta. Jag vill inte veta heller, vissa saker ska man bara lämna och acceptera för man får ändå aldrig svar på hur eller varför det blev så fel/tokigt/ont/infekterat. Jag är glad att det är borta, att vi lämnat det bakom oss. Men det är en erfarenhet som jag lärt mig mycket av så något bra var det väl med det. Men nu ser vi framåt, Dopet och dagen i skogen startade verkligen något nytt. Jag är glad att jag har dig, glad att vi har en otvungen relation. Ingen behöver vara något annat än sig själv. Vi tillåter oss att vara helt olika samtidigt som vi är så lika. Det är så skönt! Ibland tror jag att vi egentligen är systrar... Jag kan banne mig inte komma på många som jag så otvunget kan acceptera våra olika åsikter utan att känna behov av att tycka o tro så mycket. Det gillar jag! Jag gillar dig! Jag gillar dina barn. O trots att jag så sällan träffar din karl så känns det lika naturligt att sitta o prata med honom som om vi träffades ofta. Tack för att du är som du är, och tack för att jag får vara den jag är, framför allt TACK för att du ser mig... :-)

Åza Andersson Mägi sa...

Jag är hos dej där jag hör hemma!