Translate

fredag 20 juli 2012

Passiv i Kolmårdens djurpark

Vi tittade på björnarna som lekte med en boll i vattnet

 Planeringen blev ändrad igår så vi drog till Kolmårdens djurpark på eftermiddagen. Eftersom det inte blev så många timmar i parken fick barnen välja vad de ville i parken. Det betydde långa 
Lilla N fick efter lång väntan äntligen rida på sin kamel!
köer. Först till trampolinhoppet och sedan till kamelridningen och tillslut till bilåkandet. Jag, jag fick mest sitta och glo. Vilket fick mej att reflektera över det här med semesteraktiviteter för vuxna. Betyder barnfödandet att vi vuxna förpassas till iaktagande aktörer till barnens liv? Visst kan vi delta i barnens lekglädje, men om sanningen ska fram så deltar inte särskilt många av oss. Lite pulkaåkning kanske, ett och annat dopp i vattnet, något bygge i sandlådan och en och annan fotbollsmatch med ungarna. Jag vet inte hur det med er andra men jag rider inte på kamelen för att barnen gör det, eller springer i lekställningarna mer än kanske en kvart. Jag hoppar inte studsmatta varje dag med ungarna eller gungar i kapp och ser vem som kan hoppa längst. Eftersom jag inte är så förtjust i karuseller är jag väl ovanligt tråkig eftersom jag inte åker mer än nödvändigt med barnen. Alltså har jag blivit 
Lite matning av getter hann vi med.
en iakttagare. Jag kollar så att de inte drunknar de leker i vågorna, jag sitter tålmodigt och glor när de står i kö för att rida kamel eller köra bil. Jag klappar händerna förjust när de lyckas med saker och står med kameran beredd för att föreviga ögonblicket. Själv gör jag inte så mycket. Mest servar med mat och servetter. Drar ett grässtrå runt deras mjuka linjer i ansiktet, sparkar en boll då och då. Jag berättar historier medan vi förflyttar oss mellan de olika stationerna, men ärligt talat, så aktiv är jag inte. Ändå trivs jag med min passiva roll samtidigt som jag funderar på varför JAG inte vill deltaga mer i livet som passerar. Varför är jag bara en passiv åskådare?

( Det kan ju bero på att kamelen skulle få diskbråck om jag satte mej på den eller att trampolinen inte håller för tungahantering som mej. Att jag inte badar för mycket beror ju delvis på att barnen inte är på samma ställe och att jag vill ha ordentlig uppsikt över alla så inget händer, vilket är lätt att glömma när man själv plaskar runt med ett eller två barn. Gungorna skär in i höfterna och det är ju inte så skönt och när, jag bara undrar när ska de uppfinna karuseller som inte är fyra meter upp i luften eller som snurrar runt som små pingpong bollar i ett flipperspel?)

Men jag beslutade nånstans där i köerna att nästa gång vi åker till djurparken så är det jag som bestämmer vad vi ska göra. Då blir det shower med delfiner, sälar, rovfåglar, jag ska stirra på de nya pandorna, kela lite med grisarna och kolla på aporna när de får mat. Jag ska äntligen gå på skelettmuseumet och jag ska till min stora förvåning åka linbana över safariparken. Då är jag den aktiva och får ha lite skoj och barnen får samtidigt ha lika kul som jag. Perfekt!

1 kommentar:

Neli sa...

ja varför blir det så? Har inte tänkt på det på det viset, Oftast tänker man att man är så aktiv med sina barn för man åker hit o dit och låter barnen uppleva saker. så egentligen är man inaktiv på ett aktivt sätt... jag tänker mig att det är i alla fall bättre än en soffpotatis som aldrig lyfter ett finger för att göra saker som barnen vill utan låter barnen roa sig bäst de kan på föräldrarnas eventuella aktiviteter. Haha nu fick du mig att le igen, så klok du är, och så tokigt det blivit! Man har kanske inte varit så aktiv som man inbillat sig!!