Hund till vardags

Att ha hundarna till vardags är så mycket mer än bara promenader, hundträningar och hundaktiviteter. Att ha hundar i vardagen innebär så mycket ordlös glädje, värme och även irritation såklart. Precis som barnen. Nästan alla aktiviteter vi gör, som inte innebär affärer och handling, är hundarna med på. Att öppna bakluckan för att låta hundarna hoppa in när jag ska hämta ungarna är lika självklart som att ta med körkortet. Att stoppa på sej en bajspåse eller två när vi ska träna fotboll är lika viktigt som fotbollsskorna och vattenflaskan.  Som idag när vi började dagen med lite Wii spel med altandörren öppen så att hundarna har full frihet att röra sej som de vill på vår stora tomt. I sjön blev det mycket apportering och Bobbo lät Lilla N åka bakom honom när han simmade in från bryggan mot stranden, på samma sätt som han alltid tagit med mina barn på en åktur. Bobbo och jag tog en simtur tillsammans i vågorna. Bara han och jag. När vi simmat klart åkte vi till Söderköping för att avnjuta lite glass och då är det självklart att hundarna ska med. Tillsammans strosade vi runt i den lilla medeltida stadskärnan. Vi parerade från galna små hundar (för dagen bara dvärgpincher) som morrade och skällde och hejdlöst kastade sej i sina koppel, vi fick stå ut med 15 turistande ryssar som tyckte det var självklart att klappa våra hundar. Hur säger man nej till några som inte fattar språket? Men både Pluto och Bobbo tar det mesta med ro. Även detta.  Sedan valde vi att gå förbi en 

Väntar på pizza.....

pizzeria för att köpa pizza ( det i sej är ett helt eget galet inlägg). Fler förbipasserande klappar från okända människor. Men framförallt så många glada, vackra leenden man får från människor som annars aldrig skulle ha lagt märke till oss. Så många komplimanger jag får varje gång vi är ute. Hade jag inte haft mina fina killar hade jag inte fått ta emot så många snälla ord. Sedan en stund på klubben. Föräldrar, barn och hundar tillsammans. Jobbar mot samma mål. Barnens lycka när svåra passager mellan hindren fungerar. När de känner att hundarna lyssnar. Vi tillsammans. En vanlig dag. Sedan tillsammans i vardagsrummet. En hundfis får oss att fly rummet. En liten ledsen flicka som känner sej utanför lägger sej på golvet tillsammans med en av hundarna, panna mot panna med tassarna över hennes lilla kropp. Några minuters tröst för henne, lite daglig uppmärksamhet för honom. Ett hundskall som berättar att grannen är på väg in på tomten. Bobbos tunga huvud i mitt knä. Det är det här som man så sällan talar om hundägare emellan. Kanske behöver vi inte det. För det är så naturligt. Det bara är så att ha hund. Det är liksom därför vi skaffar hund. Alla tävlingar och medaljer är bara grädde på mose, ett sätt för oss att umgås och uppfylla vår fyrbenta väns behov av stimulans. Mina hundar är inte bara ett sätt att leva. de är en del av min familj. De är vår vardag. Våra rutiner roterar kring barnen, hundarna och en och annan cirkel kring mej och Marcelo. Jag är så tacksam för alla stunder jag har med hundarna. Även när jag blir galen på att de skäller på vissa människorsom går förbi oss, även om skällandet är ett big no-no, eller när Bobbo envisas med att tikar just för tillfället är till för att ridas på. Men jag blir galen på mej själv med när jag förlägger min plånbok eller letar 20minuter efter mina nycklar. Jag älskar mina hundar. Jag älskar deras olikheter och allt de som de ger mej i mitt liv.