Mittimellan N debuterar!

I går var det dags för min fina mellan dotter att för första gången starta Bobbo i en agilitytävling. Stora N gjorde sin debut på samma plats, med samma hund när han var fem år, och nu var det dags för lillasyster. När vi tränar är hon lite disträ, vill köra några gånger och sedan leka. Det skulle bli första gången hon sprang igenom en hel bana och jag var lite nervös innan om hon skulle fixa det. Nu visade det sej att banan var väldigt enkel, och då lätt för Bobbo att förstå vart han skulle. Så skulle hon glömma skulle han kunna fortsätta framåt av sej själv. Då slappnade jag av lite. Mittimellan N själv var lugn som en filbunke. Hon gjorde som hon alltid gör. Bara går in och gör sitt bästa. Och som hon gjorde det!


Det är nåt visst när man ser så små barn gå in på en tävlingsplats. Hjärtat liksom snörper ihop sej och man blir lite gråtfärdig ( eller är det bara jag?). Med sina brunbrända ben och sitt långa hår och den stora hunden vid sin sida..... ja det känns i hjärtetrakten kan jag säga! 

Bild från träning.

Hon satte Bobbo ner, kämpade lite med halsbandet, sa stanna och gick iväg. På hennes signal startade han och sen sprang de! Som hon sprang! gjorde  framförbyte, gjorde bakombyte som om hon aldrig gjort något annat i sitt liv. Det gick som på räls. In i mål kom de med NOLL fel i hennes första lopp! Noll fel! Inte ens jag hade gjort det. Hon slog mej. Vilket var hennes mål för dagen. I sammandraget hamnade hon på en fjärdeplats och vann bajspåsar. Hon var så stolt och så lycklig! Vilken fantastisk tjej jag har. Vad modig hon är. Och vilken underbar hund jag har som stannar, lyssnar och lyder sin lillasyster. Bobbo är verkligen helt obeskrivligt fantastisk. Jag är så stolt över mina ekipage!

Efteråt var Mittimellan N oerhört nöjd över sin prestation och strålade som en sol. Vad vi än gav för beröm så kan det aldrig slå den där lyckan hon känner när hon är nöjd över sej själv. Den liksom lyser innifrån. Vilka barn jag har! Vilka hundar jag har!