Trubbel i förhållanden.

Under ett långt förhållande kommer det perioder som är mindre roliga. Mindre känslosvallande och mindre kärleksfulla. Det gäller att inte lägga för mycket krut på de här tidpunkterna. De kommer och de går. Ingenting är evigt. För att hålla ihop så gäller det att bekräfta och återerövra kärleken mest hela tiden. Det gäller att göra vardagen levande och återupptäcka varandra. Så ser jag på det hela. Lite som riktig vänskap. Man tröttnar och blir nyförälskad i varandra hela tiden. Skillnaden med ett förhållande är att man lever under samma tak hela tiden.  Ibland, när jag tröttnar på min snälla, underbara chilenare, så kan jag få dåligt samvete. Hur kan jag klaga på en kille som varje dag ger mej komplimanger? Hur kan jag klaga på nån som varje dag bekräftar mej efter bästa förmåga, som arbetar hårt för sin familj? Marcelo har så många bra sidor så de är svårt att räkna upp. Hans styrkor är de där småsakerna som egentligen betyder mest. Trots det, så kan jag inte låta bli att ibland reta upp mej på honom. Tröttna rejält. Vilja åka hemifrån en vecka och få vila från honom. Jag behöver hitta mej själv, ta reda på vad jag vill. Samla styrka så att jag kan vara så stark tillbaka som han vill ha mej. I de här lägena tappar jag åtrån. Tappar lusten. Blir en tråkmåns. Vill inte göra några roliga saker. Hur lätt är det då att hitta tillbaka? Samtidigt undrar jag om det måste vara så förbenat skoj hela tiden? Måste ett förhållande vara som i en kärleksroman för att det ska anses vara "ett bra förhållande"? Hur många par har egentligen sex fem dagar i veckan? Hur många par sitter i djupa givande samtal om livets mening vid matbordet varje dag? Hur många par, med småbarn har kroppskontakt varje gång de går förbi varandra? Måste det var så klippt hela tiden? Jag vill vara ifred! Själv. Inte ensam, bara ha mitt yttre skal runt mej. Låta min ring stå som en ogenomtränglig mur. Jag tar gärna emot lite uppmuntrande ord över muren, men hugg inte ner den. Jag behöver ladda, heala mej själv, gå in i mitt innersta, fundera på livets mening ifred. Kan jag då få bli trött på min sambo? Tycka att han är besvärande fast att det egentligen är jag som är besvärande? Kan man få erkänna att man tycker det är lite tråkigt utan att det betyder att man har en skitstövel till pojkvän? Utan att det betyder att det är dags att separera? Utan att han egentligen gör en massa fel?