Att resa med trotsiga barn

Mittemellan N på äventyr där man inte får vara såklart!

Trebarns far med barn

Vi drog på en "över-natten-semester" med barnen. En  uppladdning inför den lite längre bilresan vi ska göra i augusti. I bagaget har vi en trotsig treåring, som gör allt tvärtemot och sedan blir jätteledsen, en liten tjurig fyraåring som vägrar se nåt positivt med att ha syskon och en halvsjuk sexåring. Stora N vaknade och var varm och hade ont i kroppen. Ingen feber men lite risig sådär. Alvedon tog bort symptomen men en oerhörd tandvärk uppkom när vi kom fram och hela första dagen var han inte riktigt som vanligt. Men vi börjar där det ska börjas. Först monterade vi om den bakåtvända stolen. Min bil är inte bred, så när två framåtvända stolar är brevid varandra är det ett svettigt företag att sätta på bältet. Så vi monterade om bakåtvända stolen till mitten, så att jag och Marcelo kunde sitta därframme. När vi kommit lämnat vår lilla by var det dags för att lämna Pluto till farmor och farfar och Bobbo till sin gudmor och gudfar Anna och Magnus. Sedan tanka. Äntligen på väg!


Några mil utanför Norrköping hade vi redan skällt på tjejerna trettioelva gånger, som bråkade och bråkade med varandra. ( Läs Lilla N som retar gallfeber på sina äldre syskon) Stora N hade hunnit fråga var femte minut om vi inte var framme snart.... I Nyköping höll jag på att somna framför ratten så jag stannade och köpte CHOKLAD! För att få tyst på barnen köpte jag en varsin tidning. Det funkade några mil. Strax innan Södertälje hade ungarna fått nog. Nu ville de inte sitta en minut till i bilen.
-Är vi inte framme snart?
-Är vi framme nu?
-Jag står inte uuut en minut till!
Så lät det ungefär tre gånger varje minut. 


Att parkera på Söder och ta tunnelbanan in till Gamla stan var en riktig hit. Vi separerade tjejerna så att Marcelo tog Mittimellan N i handen och jag de två andra. En flaska alvedon inhandlades och utanför apoteket fick Stora N klunka i sej medicinen för att få ner tandvärken. På tunnelbanan var de mäkta imponerade och en smula rädda. Men spännande var det. Gamla Stans gränder i Stockholm var ganska intressanta så Lilla N var på strålande humör, nu var det bara Stora N som längtade efter att få lägga sej ner. Vi letade rätt på hotellet som låg perfekt men hade en sunkig entré och jättefina rum. Ett par minuter vilade vi så Stora N fick hämta krafter genom att leka i våningsängen, bygga kojor och lyssna på sina systrar som blev osams varje gång de skulle upp och ner i stegen mellan sängarna. Många tillsägelser blev det för de små tjejerna.


Vi satte oss på närmaste restaurang och Lilla N skulle prompt sitta i mitt knä och dra fingrarna upp och ner längs med min arm. När maten väl kom åt de ett par tuggor och ville sedan inte ha mer. Hmmmm..... viss oro kände jag för lågt blodsocker, lång eftermiddag och tre griniga barn. Men vi betalade och tog Djurgårdsfärjan till Aquaria. Stora N hängde som en urvriden disktrasa över sin far hela båtresan. Väl inne på Aquaria piggnade han till och klättrade och for mellan alla fiskar. Tjejerna trätte lite om att de skulle stå på samma golvyta hela tiden men det gick förvånandsvärt bra, med tanke på förutsättningarna. Lite glass och Slush höjde blodsockret innan vi under hällande spöregn åkte tillbaka till Gamla Stan med båten. Dyngsura väntade vi ut det värsta regnet innan vi tog oss tillbaka till hotellet där Stora N och Marcelo däckade. Sonen kändes febrig. Efter en stund somnade även Lilla N på min mage. Jag lämnade familjen i sängen och tog min äldsta dotter på upptäcksfärd runt slottet, i parken och runt i Gamla stan. Vi fikade, handlade och hade en fantastisk tid tillsammans bara hon och jag.

Mala salt på gammalt vis

Dagen efter var det Skansen som gällde. Stora N var sitt vanliga pigga jag och av tandvärk och feber fanns ingenting kvar. När vi kom fram till Skansen började tjejerna träta och Lilla N frågade var tionde minut:
-Var är geten? Jag vill klappa på geten.

Racing in the park

Behöver jag nämna att Lill-Skansen var stängd pga ombyggnad till nästa år? Mittimellan N fick rycket och bara skulle ha sockervadd. Arg, förbannad och sur är ord som kan beskriva hennes sista 20 minutrar på Skansen. Men däremellan hade vi riktigt, riktigt roligt när vi malde kaffe, gjorde garntådar, krossade salt, matade fjäderfän, klappade ekorrar och 

Garntrådarna fick fina pärlor och blev armband när vi
kom hem.

klättrade i träd. Tre minuter efter att vi satt oss i bilen på väg hem somnade tjejerna. Stora N hade ont i ryggen och var varm tills han och jag somnade innan vi kommit till Södertälje. Marcelo fick ha sällskap av våra snarkningar och radion ända ner till Nyköpingsbro.

Jag åker aldrig iväg med barn och tror att det ska vara som på film. Men jag är ganska bortskämd med att ha tre barn som är hjälpsamma och som älskar att vara med varandra. Detta tjafsande och den här snålheten de har visat de senaste veckorna mot varandra är vi inte riktigt vana vid. Trots det blev det en bra minisemester i huvudstaden. Räknar man ut antal minuter med bråk så låg de absolut i underläge mot minutrarna vi hade det bra. I dag kan jag dock nöjt konstatera att tjejerna leker fantastiskt bra med varandra igen och Stora N slappar framför TV:n. Lugnet har lagt sej över huset. Regnet vräker ner och att resa med barn är inte så tokigt trots allt. Även om det är mycket av det lite sämre man som vuxen gärna kommer ihåg.....

Ekorren bet en närgången kille. Lilla N här fick klappa litegrann, men
maten vi bjöd på ratades av den lilla krabaten.