Ångestattacker bryter snart ut!

Jag kan inte sova. Flera gånger varje dag brister jag ut i plågad sång. Mitt undermedvetna kämpar hårt för att hålla ångestattackerna i schack.Jag har inte börjat hyperventilerat än. Men jag har bett till Gud. Och till mina änglar. På riktigt. Det är inte ofta jag gör det. Barnen märker av min plågade själ. Marcelo försöker muntra upp mej med kyssar och leenden. Jag kan inte slappna av. Nu förstår jag hur människor kan få magsår. Den här känslan är vidrig. 


Jag kan inte sätta ord på det. Jag känner skam och kan då inte riktigt vidröra känslan. Har ingen att prata med. Kan inte prata. Det är för sjukt. För ruttet, för vidrigt. Så jävla patetiskt. Varje dag har jag en argumentation med mej själv. Ibland upp till tio gånger om dagen. Känslan är inte positiv, ger ingenting så skjut den åt sidan. Gör någonting konstruktivt istället! Men den här gången kan jag inte det. Jag kan bara sysslolös titta på. Låta tidvattnet ta mej dit den tar mej. Jag hatar mej själv just nu. Skulle vilja vara en struts, stoppa huvudet i sanden, eller en björn och gå i ide ett par månader. Allt för att döva denna vidriga känsla. Självförakt. Självförebråelse.


Innerst inne förstår jag att jag inte är den första att känna så här. Ändå känns det som om ingen kan ha känt såhär förut. Om jag rider ut det här med alla ben i behåll ska jag jubla och göra en extreme makeover på mej själv. Jag lovar att vara en ny, bättre människa om ett år från nu. Jag ska göra en plan och hålla den till punkt och pricka. Jag ska lämna det här fula skalet på marken. Ömsa skinn som en orm. Gå vidare. Gå bättre.
Snälla, snälla säg att det fixar sej. Låt det här vara mitt straff, så att det inte blir värre. Jag har lärt mej. Jag lovar. Jag lovar!