I dag var det dags för kursen jag har längtat efter i flera veckor. Startskottet på vår tävlingssäsong. Jag förväntade mej en upprepning av förra gången vi gick kurs för Annica, dvs en kropp som inte lyder, som värker och en hjärna som inte riktigt fattar. Men så blev det inte. Hjärnan hängde med. Och kroppen förstod vad den skulle göra. Vilken befrielse! Dessutom så blev jag inte otydlig inför Bobbo. Han kunde lita på mej och vi körde med ganska gott självförtroende.
Det var så härligt att ha honom vid min sida igen. Och köra så som man ska köra. Han och jag. Vi är liksom ett på så många plan. Det går inte beskriva den samhörighet jag känner med honom. Han är så fantastisk!
Malva, cocker |
Uno, ulltuss |
Pluto newbie |
Väl hemma haltar både jag och Bobbo. Dags för en tur med datorn och lite behandling av Bobbo. Om jag tror rätt så blev han lite överansträngd med så många timmars träning efter det som hände förra veckan. Förhoppningsvis är han helt bra i morgon. Vi har strechat, gått promenad och när barnen har somnat ska jag massera honom. Jag är glad att han klarade av så hög påfrestning som han gjorde idag. Båda hundarna är utslagna. Inte ens Pluto orkar tugga på sina älskade ben. De sover. Och jag längtar efter att få sträcka ut min lekamen på soffan. För kroppen värker från nacke ner till de förhatliga hälsporrarna. I morgon kommer jag ha träningsvärk men förhoppningsvis må mycket bättre.
4 kommentarer:
Ni jobbade jättefint. Synd att du inte känner att du är "en i gänget". Vi får jobba på det:).
Jag förstår din känsla av utanförskap, kan känna detsamma ibland eftersom jag inte kan träna ihop med de andra så ofta som jag vill...
Vad duktiga ni var idag, alla tre!
Åååh! Älskade Bobbo! Blir helt tårögd när jag ser honom.
Visst är han underbar! Min älskade Bobbo! Och han är ännu bättre live! ;0)
Utanförskapet.... det blir lite så när man gästspelar i grupper som man inte från allra första början är superbundis med. Men det är så. Huvudsaken är att man känner sej välkommen.
Åza :0)
Skicka en kommentar