Jag skulle vilja skriva att det inte är mycket som får mej att känna ångest. Det var faktiskt där nånstans jag hade tänkt att börja det här inlägget. Men jag insåg att det var fel. Kanske jag borde börja istället med frasen att det inte är så ofta jag får ångest längre. Men av någon anledning så är pengar den största källan till oro och den där gastkramande känslan när nån river ut innanmätet i mellangärdet på mej kommer just när det är bristen på pengar som kommer på dagordningen. Det betyder att jag mår kasst varje gång det är dags att betala räkningarna. Vissa månader är värre än andra. Vissa månader går jag till och med skrattande från datorn när jag inser hur mycket vi kommer ha kvar när det är dags för nya lönen att trilla in. Vi går runt. Vi behöver inte snåla till tusen. Men jag fattar inte hur vi kan ha så höga räkningar! Jag förstår verkligen inte! Från och med JULI i år ska jag göra upp en ordentlig budget. Se till att inkomsterna och utgifterna alltid ligger på flera tusenlappar plus. Men chocker som en elräkning som vi fick i början av året på 10 000kr.... vad ska man säga? Ångest! Desto gladare blev jag den här gången när tre räkningar från elbolaget damp ner i brevlådan. Först ville jag inte öppna kuvertet. Men så tänkte jag på min nya devis att inte skjuta upp. De kommande månaderna ska jag betala 0kr......Tack för det elbolaget. Men det var ingen tröst när den första räkningen kom, eller de andra heller som också var svinhöga på 6000 och 4000 kr. Vi har med andra ord betalat lite för mycket och det får vi skörda frukter av nu, hela sommaren. Förutom pengar så får jag ångestkänslor när jag har gjort någonting helfel. Speciellt om Marcelo blir arg på mej. Eller nån av de jag håller av väldigt mycket. Mina helfel brukar inte vara gjorda med mening. Men ibland klampar jag i klaveret. Då får jag samma panikkänsla. Jag får svårt att sova. Vaknar med ryck, tappar koncentrationen, blir ledsen och får den där känslan av att jag snart kommer hyperventilera.
Det enda positiva med att ha en taskig barndom är att man vet att det kan bli värre. Så i de här stunderna tänker jag tillbaka. Inser att det inte är som det har varit. Och då är det inte hela världen. Ångestattackerna stillas då, men den där känslan försvinner inte förens jag har löst, vad det nu är som ska lösas.
Enda gången som den här strategin inte funkar är när jag jag blir rädd att det ska hända min familj någonting. Mina barn, Marcelo eller andra som står mej nära. Döden ger mej ångest. Tack och lov har jag varit ganska förskonad. Marcelo har varit nära ett par gånger, och läkarna skrämde oss ordentligt när Lilla N var liten. Men dödsprognoserna har ändrats och allt har slutat bra. Men när det kommer till min familj så kan jag inte värja mej. Som när L blev utsatt för de sexuella övergreppen. Jag fick inte luft när jag insåg. När jag förstod att det inte bara var en mardröm. Jag får fortfarande samma känsla när jag tänker på det. I går satt vi och tittade på kort när L var med. Då såg jag henne. Bortom det onda. Det var så skönt. Att hon inte är det "där" Hon är hon och det var något som hände henne. Det som höll borta de värsta okontrollerbara känslorna var att min kusin, L;s mamma och hennes pappa hade det tusen gånger värre. Att det var deras lilla familj som kom i första hand. Inte jag. Jag är bara i periferin. Obetydlig i sammanhanget.
Känslan av ångest är inte trevlig i vilken form den än dyker upp. Jag hatar att behöva ta itu med känslan, att behöva hitta strategier istället för att dra täcket över huvudet och låtsas som om det inte har hänt. Men vi klarar oss. Det gör vi. Varje gång. Vi överlever. Så länge vi gör det så kan vi leva. Livet väljer man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar