Upp över öronen

Egentligen har jag inte för mycket att göra. Egentligen inte. Om jag bara tog itu med allt jag behöver. Men det gör jag inte. Det känns så oöverstigligt att lösa allt just nu. I stället flänger jag runt, runt, runt och löser allt. Lite trött blir jag på mej själv. Och det sliter på mej. Både att jag är mega trött när kvällen kommer och att ryggen värker så att jag inte kan tänka. Jag är nu nere i att äta svagare smärtstillande en gång varannan dag ungefär. Så visst är jag bättre, men inte bra. Sista dagarna har jag börjat längta efter sommarlovet. När jag får vila och lapa sol hela dagarna. Den här sommaren ska jag ta dagen som den kommer. Inte orginalplanerna, men vadå det gäller att hitta sin egen rytm och just nu trampar jag i otakt. I morgon blir det en resa. Bara jag och min älskling. Tio timmar tillsammans utan barn, utan hundar, utan vänner. Han och jag. Kanske dags att liva upp lite minnen på motorvägen??? Som vi brukade göra förr i tiden....