Läkaren ringde

Det kom ett samtal. Från läkaren. De frågade om hon var bättre. Vår Lilla N. Vad svarar man på det? 


Hon är ilsken envis, obstinat, busig, envis, ettrig och beräknande. Är det positivt. Är det hon? Är hon så här för att det är hennes personlighet? Eller är hon så för att hon får ont?


Det sjuka i min mammaroll med henne är att när läkarna frågar om jag medicinerar henne så vill jag svara  Ja det är klart. Jag följer era direktiv och stoppar i henne medikamenten som inte är naturligt för henne. För jag är en bra mamma och gör som ni säger  Men NÄR jag ber om mediciner som ska kunna göra tillvaron bättre för min dotter vill jag säga Egentligen hatar jag mediciner, kommer avsluta med dem så fort jag ser en ljusning och är inte alls intresserad av att medicinera min dotter. Jag vill alltså inte ge henne medicinerna som läkaren rekommenderar samtidigt som jag blir arg när de inte vill ge henne någonting som gör livet lättare för henne. Konstig jag är.


Min dotter är bättre. Hon är utredd, sövd, genomkörd med kameror stucken, påklistrad allergener, genomgått svetttester, andningsprover, varit inlagd, tubad, slangad, neurotestad, ja hon har genomgått det mesta. Men ingenting kan styrkas. I dag andas hon utan problem. Hon har inte de där 8 infektionerna per år som ett barn ska ha. Hon kanske har tre eller fyra. Hon ligger inte längre och skriker att hon har ont i benen. Hon rör sej, kan äta och jag behöver inte längre sova med henne på min arm för att vakna varje gång slemmet stoppar hennes andning eller för att massera hennes onda mage och ben när hon vaknar med plågor. Ja hon är bättre. Men hon är fortfarande svullen om magen. Hon har ont med jämna mellanrum. Inhalatorn har vi kvar och använder då och då. I skåpet står mediciner med hennes namn på. Vi tar inte ner dem så ofta men det händer. Men hon är arg. Och glad. Frågan är bara om argheten kommer från att ha ont eller om det är hennes personlighet. Har hennes magvärk blivit så naturlig att hon inte ens är medveten om den längre. Att smärtan har blivit ett normaltillstånd. Det vill jag inte för min underbart härliga dotter. Jag vet hur det är att ha ont. Har varit där. Önskar inte mitt barn detsamma. Och det är min uppgift att lösa det.


Men så kom orden som förlöste många knutar i mej. Knutar jag inte ens visste fanns där längre;
- Ja vi kan utesluta cystisk fibros nu.
Orden som berättar för mej att min dotter kommer att få leva. Jag behöver inte förbereda henne på att dö. Måste inte tvinga in ett helt liv på några få kort år. Hon har rätten till sin låga precis som jag har till min eller du har till din. Den här dödsångesten är inte nåt jag pratar så ofta om. För vem tror att den där blonda, charmiga lilla tjejen  är dålig?  Varför skulle jag vara orolig? Hon är ju så vital.


Nej idag kämpar jag inte för hennes liv. Hon är inte döende. Hennes kamp har inte format våra liv. Vi har försökt att leva så vanligt som möjligt. Till den milda grad att jag blir förvånad när föräldrar till andra barn pratar om "onormala" liv när deras barn är på ständiga läkarbesök. När kallelserna flockas från landstinget varje vecka. För mej är det normalt. Bara förra veckan fick vi tre brev därifrån till Lilla N. Men kampen för henne har format en oro i mitt mammahjärta som inte fanns där förut. Jag försöker täcka över den med ironi och skratt. Men hon är mitt barn. Mitt hjärta och min kärlek. Så bagatelisera inte hur jag känner och mår för den här treåriga resan vi har bakom oss. För såret blöder än. Och jag har inte vant mej vid tanken än. Oron finns kvar. Jag kommer prata mindre och mindre om den. Till slut kommer den försvinna. Men min kamp för hennes hälsa är långt ifrån över. Det värsta slaget är vunnet. Nu ska vi lappa ihop såren, sen ska vi läka de prykologiska ärren. Men hon är min. Och vi kan fokusera på en framtid. Tillsammans!