Translate

lördag 14 maj 2011

Ok, men varför då?

Tiden springer ifrån mej. Jag lever. Jag andas och jag gör. Massor av saker. Förutom ryggen och några måsten jag borde göra men aldrig gör, så är det rätt skönt just nu. Har aldrig gillat stiltje. Vill göra saker. Uppleva saker. Håller just nu på att upptäcka massor av nya människor. Det är spännande.Mina dörrar börjar slås upp. Se har varit stängda under så många år. Jag har liksom varit upptagen med de jag har och med det jag gör. Några få har smitit in genom fönstret ändå. Men nu börjar jag öppna upp för nya kontakter. Nya lärdomar. Det är skönt. Och det är intressant. 


Själv är jag förvånad över vissa saker som hänt i mitt liv på sista tiden. Men jag accepterar dem. Tror inte att förändringarna är av ondo. Jag har slutat kolla på nummerpresentatören. Tror inte längre att att det kommer att ringa. Samtalet som jag förväntar mej. Det som förvånar mej är att det känns som det gör. Jag brukar inte stå på mej. Tycker inte att det är värt det. Vad är väl ett förlåt eller att lyssna jämfört med vänskap? Ibland tänker jag att det inte går att förändra människor som skadar sej själva. Och det kan man inte. Det är bara de som kan. I bland tänker jag att jag inte vill investera mer i någon person än att jag kan lämna någon utan att gräma mej för allt jag har gett. Sedan har jag insett att mina givanden inte alltid tas emot så som jag ser när jag ger. I bland blir de tagna för givna. Ibland är mina gåvor, min tid, mina öron och medkänsla sånt som andra blåser upp sina egna egon med. Och då när jag inte ger, seglar de vidare till andra som kan fylla deras törst efter nektar. I bland rinner vänskap ut i sanden. Och om sanningen ska fram ibland är det jag som gör bort mej. Oftast så sörjer jag människor som stått mej nära. Oavsett anledning till brytning. Några gånger märker jag inte ens att människor försvinner. Det som slår mej är att människor som tycker om mej, för den jag är. Inte för att jag är någon guldbyxa man kan ösa ur. De stannar. De finns med mej hela tiden, år efter år. Den typen av vänskap ska man vara rädd om. Jag hade en människa i mitt liv för ett tag sedan som nu tackat för kaffet. Åren med denna ångrar jag inte. Men jag är heller inte redo att investera mer. Vill inte ångra sedan. För min egen del är det ok. Jag har förstått ett tag att jag kommer till korta. Jag har hört alla gliringar och insinuationer. Det är ok. Faktiskt ok.... Varför? Varför är det ok? Jag förundrar mej själv. Det enda jag drar mej för är att berätta för min son. Varför han blir bortvald och kastad på soptippen. Svårt. Men nödvändigt. Fast jag väntar ett tag till. När frågorna inte längre går att undvika. I dag ska vi istället njuta av solen. Och att andra runt omkring oss njuter av vår närvaro. Att det finns fler som tycker om våra barn. 

Inga kommentarer: