Tårar i Söderledskyrkan

Vi går till kyrkan på söndagsgudstjänst några gånger om året. Vi gör det för att jag tycker att barnen ska få lära sej om våra traditioner, grundvärderingar, sin religion och för att det är en himla trevlig gemenskap. De gånger vi går är det oftast ungarna som står i kören och sjunger, så det är ju såklart en bidragande orsak också. Men jag har dragit med dem på flera olika gudstjänster i många olika kyrkor. Vi har varit på högmässa både i katolska- och protestantiska kyrkor. Vi har testat gudstjänster i ett tiotal kyrkor och barnverksamhet i två olika. Men vi ha fastnat för "vår" kyrka. Där sjunger ungarna en gång i veckan och vi har i stort sett varit där  ända sedan Stora N var  5 månader.  Det betyder att vi varit där i 7år!

I dag var vi där igen. En familjegudstjänst, som är mina personliga favoriter, och flickorna sjöng så fint i barnkören. Jag satt där i kyrkbänken och undrade varför jag blir så störd av detta Jesus-prat ända tills prästen sa att han borde vara tacksam mot sin faster. Jag undrar varför kyrkan så hårt hamrar in detta om att Jesus och Gud är de vi hela tiden ska hedra, vara tacksamma emot, be till, vörda, älska...... Jag 
tror kyrkan skulle vinna på att byta ut ordet Gud mot "en högre makt", strunta i att lägga till Jesus i varje mening. Jag menar verkligen inte att de ska ta bort det hel,t men i bland sätter just de orden stopp för alla oss som tror men inte är troende. När prästen sa att han var tacksam mot sin faster så kom jag närmare Gud än när de slagfärdigt slungade ut orden att vi ska be till Gud att göra gudstjänsten bra eller att vi skulle vara tacksamma till Gud. I bänkraden där, mitt i fasterspratet, kom jag fram till att jag lämnat en viktig bit av mej själv till samhället, till nutiden, till ekorrehjulet. Förr i tiden gjorde jag mer, men var också mer tillfreds. Jag var närmare min andlighet, hade samtal med mina änglar och träffade på mina spöken då och då. Jag visste saker, såg saker innan de uttalades och jag var inte lika stressad. Nu snurrar jag runt i allt det som min samtid snurrar kring, pengar, prestationer, självförverkliganden..... ja ni vet. När sedan Kerstin reste sej för att ställa sej framför mina barn där i kören så började tårarna strömma nerför kinderna. Jag kände en sådan enorm tacksamhet för att hon och Gunilla tar hand om mina barn. De ger så mycket. De ger saker till mina barn som jag inte kan. Jag har alltid trott på devisen att det krävs en hel by för att uppfostra  ett barn, och Gunilla och Kerstin uppfostrar dem med bitar som jag inte har. Utöver det så visar de mina barn att de är värda all respekt när de träffar andra vuxna. De lär mina barn att deras åsikter, värderingar och deras sätt att vara på är precis så fantastiskt som någon någonsin kan önska sej. Som mamma kan jag ge dem mycket men inte omgivningens uppfattning om dem. Gunilla och Kerstin lär inte bara barnen kärleksbudskapet de lär även oss föräldrar så mycket saker, ordlösa saker.  Där satt jag i kyrkbänken med kinderna fulla av tårar och tacksamhet att de ger ett helt litet samhälle så mycket. Mer än alla präster, mer än alla diakoner. De ger oss och så många andra respekt, ett öra när man behöver prata, kärlek till barnen. Man brukar säga att alla är utbytbara. Kerstin och Gunilla är inte det! Ni är inte utbytbara!