I dag skulle sonen på kalas hos ena av sina kompisar lite längre bort i byn. Jag tänkte att det kunde bli en bra morgonpromenad för hundarna och räknade med att vara borta ca 40 minuter. I stället fick jag en helt fantastisk, nästan religiös upplevelse med mina djur och kom inte hem förens två timmar senare. Hela promenaden var lyckad. En katt korsade vägen, Bobbo blev helt till sej men visste inte om han skulle komma till mej eller springa efter katten så det slutade med att han stod och hoppade mitt i vägen. Belöning blev såklart en köttbulle!Vi träffade lite trevliga grannar på vägen som prisade det nya dagiset. Lilla N kanske får sin vilja igenom och får börja till hösten? Sedan gick vi in i skogen....
Luften var härlig kall, snön låg kvar i halva skogen, solen lyste och det var så friskt och jag behövde verkligen lite egentid i dagsljus med hundarna! Bobbo var på hugget och for fram som det skogsväsen han är. Men Pluto är inte lång efter, måste jag säga. Hans forna klumpighet har börjat formera sej in i en kropp som numera kan bedöma avstånd, räkna ut vägar och väga valen innan han dundrar in i snår och stock. Som Bobbo blir han aldrig, för Bobbo är en fröjd att se. Han är verkligen i sitt rätta element i skogen. Men hundarna försvann en bit bort på stigen så jag passade på att gömma mej. Det tog inte lång stund innan hundarna startade sökandet. Bobbo först och Pluto hack i häl. Precis som i början när Pluto kom för lite drygt två år sedan. Det här upprepades några gånger. Jag smög in på andra stigar, tog täckning i snår och i naturliga kojor. De hittade mej varje gång men några gånger fick de jobba lite. Så fick Bobbo rycket och drog en stigbortåt. Pluto hack i häl. Jag fortsatte gå den väg vi skulle ta. Efter ett kort tag kom Bobbo bort till mej, men Pluto var inte efter. Jag platsade Bobbo på avstånd och gömde mej bakom en stam. Pluto kom i full kareta och letade efter oss. Men eftersom Bobbo inte rörde sej och jag var tyst blev inte uppdraget helt lätt för honom. Under långa stunder hade jag ingen aning om var han var. Efter galen-springande första minutrarna började han systematiskt att leta igenom området. Hela tiden återkom han till punkten där han senast sett mej, ca 150 meter bort från där jag stod. Det tog riktigt lång tid innan han hittade mej. Men jag var så stolt över hur han jobbade. Han täckte gott och väl ett område på 200 x 200 meter. Han fick inte panik. Jag tror han tog ett stort steg irätt riktning i dag till att vara riktig hund på riktigt. Inte en cirkushund, eller lydnadsmaskin. Inte en hoppjerka eller lekkamrat. I dag tror jag han förstod på riktigt att han är hund och vad hundar är ämnade till att göra, arbeta med nosen. Innan har nosarbetet varit en arbetsuppgift, ett moment, en kul grej man koppla på ibland för att få göra nåt roligt. 
Där stod jag ute i skogen med snö på skorna, solen i nacken och med frisk luft i mina lungor och tittade djupt in i min hunds ögon. Han flämtade och var trött men adrenalinstinn. I nästan en minut tittade vi varandra i ögonen och jag såg att något var förändrat. Han kände att han var förändrad men samtidigt var han förvånad. Det var en sån helig stund därute.
Jag vet att alla hundmänniskor upplever de här stunderna med sina djur. Och för mej är det mer heligt och fantastiskt än att vinna en tävling. Därute är vi jämlikar, djur, människa, utan krav på att vara något annat. Precis så som naturen en gång menade att vi skulle vara. Det är där jag är som lyckligast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar