Hundkärlek

Jag har två fantastiska hundar. Jag tittar på dem och uppslukas av kärlek. Mina hundar är så inobenta gulliga och underbara.


 Bobbo föddes fantastisk. Bobbo är både snäll, tuff, 

lyhörd, uppmärksam och egensinnig på en gång. Dessutom har en potential som jag inte kunnat plockat fram, för att jag inte har kunskapen, men som ändå har hjälpt mej att bli en bättre förare. Han är min stjärna, min första son. Min underbara, underbara kille! När han kommer och lägger huvudet i mitt knä värms mitt hjärta. Han kan som ingen annan få mej att känna ren, ren lycka. Han har berikat mitt liv i snart nio år. Nio långa, underbara år. Han är den hund jag har rått vara längst med. Axton fick jag ju ta bort i förtid. Hundarna jag hade när jag var liten lämnade mamma alltid bort i slutänden. Så Bobbo, min första egna hund från början, har jag haft turen att få nio bra år med. Och fler står på lut. Det känns bra. För han är min stora kärlek.

Pluto kom in i vårt liv med dunder och brak. Det har varit en del restriktioner runt honom. Mycket känslor att bearbeta. Rädslor,fel hundras, slagsmål  och nya träningsmetoder. Men Pluto är clownen i familjen. Han är humoristen som bjuder upp till skratt fler gånger om dagen. Han är hunden som ungarna fullt ut får busa och leka med. Han är otroligt rolig att arbeta med. Han är så lättsam och underbar. Ett riktigt klipp, om man får säga så. Han smälte in i familjen på en gång. Han accepterar vår lunk, vår vardag om den så bjuder på hårda arbetspass, avslappnade promenader i skogen eller en slappardag i huset. När jag smeker hans hängande läppar eller masserar hans kropp undrar jag i mitt stilla sinne hur jag kunnat levt så många år utan Pluto. Han är så ung och omogen. Det gör att han hittar på galna upptåg hela tiden, har en enorm arbetsglädje och gör tokiga saker som får mej att bara gapa ibland. Han vinner de flestas hjärtan. Hundrädda, hundrasister och andra, alla faller för min tokroliga clown. Han är en väldigt bra representant för sin ras. Han är en väldigt bra familjemedlem!

Hundarna kanske kräver en del. Men de ger desstå mer. Eftersom vi bor som vi gör är det en fördel när orken tryter, ungarna är sjuka eller vädret är pissigt. Att gå ut och träna lite freestyle, eller att gå ner och apportera på sjön är så enkelt här. Vi har möjlighet att träna föremåls sök både på tomten och på allmänningen vid sjön. Dessutom ligger skogen nära. Det underlättar. Hundarna kanske inte får tre timmars promenad om dagen men de får vara ute på tomten flera timmar varje dag. De tränas mer eller mindre varje dag och vi går ömsom i skogen och ömsom på vägen här hemma. Varje dag har jag hundtid. Tid som jag lägger på att få dem att må bra. Vilket betyder att jag mår bra. Mina underbara, underbara doggisar!

Pluto och Bobbo, mina härliga hundar!