Att vakna en söndag

Vår baksida i höstdiset

Jag i nyvaket
tillstånd

Det är inte riktigt roligt att vara Åza just nu. Jag har så väldans, jävla ont i kroppen. Det drar ner på sömntimmarna, på orken och på lusten. I morse vaknade jag vis sju tiden. En söndag. Diset ligger över vår del av byn. I bara en t-shirt gick jag ut på altanen och andades den fuktiga luften. Den kalla, klara luften. Den som jag längtat efter. Hösten är en magnefik årstid. Kort, intensiv, sprakande. Hur kan man göra annat än älska hösten? Hundarna gjorde mej sällskap i tystnaden. Ute hos oss hör man varken suset från bilar eller från några fabriker. Det är väldigt tyst. Jag satte mej på det kalla trät. Huden knottrade sej. Jag kunde andas. Sakta vaknade kroppen till liv. 

Hundarna med mej överallt

Hundarna nosade av gräsmattan, följde ett harspår, Pluto visade stort intresse över ett par färska rådjurs pluttar. Sedan lade de sej på mina fötter. Nära. Tillsammans. 

Tomten i tidigt morgon- höstskrud

Kallt. Tyst. Friskt. För att inte bli sjukare reste jag på mej, försökte sträcka ut mina ömmande muskler. Jag kände hur lusten sakta kom tillbaka. Nu är jag redo för dagen.