Snäll mot mej...

Jag håller på att stressa ner. Det är svårt. abstinensen kommer krypande. Vill göra nåt och göra nåt nu. Men kroppen är så trött så trött och ryter i; nu får det vara nog. Jag behöver vila! Jag lyssnar. Jag hör och jag försöker. Jag har även under de senaste mardrömsliknande veckorna misskött min kost å det grövsta. Genast kommer gamla monster upp. Otålighet, rastlöshet, dåligt humör, huvudvärk, orkeslösheten, ledsamheten. Och jag vet att det ändrar sej när jag börjar fixa med maten igen. När jag sköter kosten. Men hur otroligt svårt är det inte att bara lägga av och gå tillbaka! Jag blir så otroligt trött på mej själv. Och orken att verkligen ta i tu med det har jag inte! Men nu håller jag på att stressa ner. Det är första steget. Sedan kommer maten. Att det ska vara så svårt att vara snäll mot sej själv! SUCK!