Magisk tisdag

Frisk skulle inte så tokigt att bli.

Tisdag! Magiskt. Som jag har längtat efter denna dag! Tisdag. Ni hör väl själva vilken underbar dag en tisdag måste vara. I dag ska jag äntligen, äntligen till napprapaten! Kanske kommer min kropp sluta vara som en smärtande vandrande onthet. Jag vet att jag gnällt förut. Ganska mycket på senaste tiden. Både här på bloggen och i verkliga livet. Men alla som går runt med konstant smärta under en längre tid vet vad det gör för humöret. Varje dag de senaste tre veckorna har jag haft så ont att jag vill kräkas. På riktigt. Illamåendet och smärtrycken har fått mej flera gånger att i panik titta var närmaste plats att spy på finns. Och ingen vila har jag fått. Det gör ont att sitta, ligga, stå och att gå. Det gör ont att träna, att vila och göra saker i maklig takt. Smärtan har liksom varit överhängande över allt jag har gjort, och det skapar viss frustration. Men jag beställde tid för länge sedan. Trodde inte det skulle vara så farligt att vänta. Och nu är jag äntligen här. Äntligen. För mej är napprapaten en man med heliga händer som rättar till det mesta som står fel i min kropp. En undergörare, en helbärgare. Han förvandlar ont till gott. Och nu behöver jag lite lättnad i min tillvaro. Klockan är halv fem på morgonen när jag skriver det här. Ännu en natt jag inte får sova ordentligt eftersom jag har för ont. 


Ja, jag vet, andra har det värre än mej. Och vad är väl ett par veckor jämfört med....... osv osv. Men jag är trött på att ha ont. Jag är trött på att ha ont och ändå försöka leva ett sånt normalt liv som möjligt. Senaste dagarna har jag funderat på om man kan gå till en läkare och få starka smärtstillande tabletter utskrivna, så att vardagen ska funka. Jag har funderat på om jag kan åka in till akuten lägga mej på en brits och tjurigt vägra röra på mej tills de hittar vad det är som bråkar i min kropp. Jag skulle så gärna vilja att de fixar allt på en gång. Min vrister som viker sej och som smärtar på alla ojämna underlag. Min inflammerade fötter. Min bråkande rygg. Min oerhörda huvudvärk. Låsningarna i nacken och skuldrorna. Muskelinflammationerna i ryggmuskler och rumpan. Mina domnande händer. Min bråkande mage. Min låga ämnesomsättning och den högst irriterande menstruationen som återkommer varannan vecka, eller uteblir helt. Jag skulle vilja kunna äta allt igen och jag skulle vilja minska sisådär en 50 kg i vikt eller så. Ja, eller kanske inte riktigt så mycket. Men nästan. Tror ni de skulle kunna fixa allt det här på mej?........nej inte jag heller. Men jag har stora förhoppningar om att nacken, skuldrorna, rumpan, huvudvärken och svanken kommer må bra om bara några veckor. Jag tror jag kommer må väldigt mycket bättre redan i morgon. Kanske redan idag(?). Vikten får jag nog leva med och glutenintoleransen likaså. Men drömma kan man ju!