....och Pluto en lovande uppkomling

.....så fick jag hem Pluto. Efter ett par incidenter där vägen varit lockande så går heller inte Pluto utanför vår tomtgräns. Han lockas heller inte av löptikar, lekinviter, människor, hundar eller leksaker. Visserligen kan han skälla ibland när grannen kommer och i vissa fall när någon går förbi, men mestadels av tiden ignorera han det som sker på vägen. Två hundar som fattar galoppen! Hur lyckades jag? Jag är förvånad själv. Det enda jag gjort är att ta in hundarna när de skäller samt att rytit i om de är på väg ut från tomten och så mitt standarknep att de måste gå fot när vi lämnar tomtgränsen för att gå promenad. Resan med Pluto har inte varit spikrak, ibland har jag tvivlat på att jag skulle reda ut det. Jag har funderat och funderat hur jag ska lösa visa problematiska knutar. För i slutänden är jag bara en vanlig person, utan några speciella förmågor. En del kunskap har jag fått på vägen men jag är långt ifrån duktig på hund. Svaren finns inte per automatik hos mej. När Pluto kom hade han bekymmer som jag inte hade en aning om hur jag skulle lösa. De brottas jag fortfarande med ibland. Men under det senaste året jag haft med honom har jag fått lyssna, lyssna på honom och han har lärt mej vad jag ska göra så att han lättare ska förstå och göra så som jag önskar. Min stora, snälla vovve, som många vill förbjuda leker fantastiskt med barnen. Han är underbar mot små hundar, han funkar med 

Pluto med en busig Easy.

alla hundar, han hoppar inte och älskar att träna. Han har en bra på- och av knapp. Trivs lika bra sovandes i sin säng som ute på en tuff träning. Han kan gå lika lös som Bobbo mitt bland folk, ute i skogen och i alla slags miljöer. I Södertälje kom jag på mej själv att jag lämnade två lösa hundar vid min plats två meter från agilitybanan, omringad av kopplade hundar på alla sidor, när min dotter ramlade och slog sej 30 meter bort. På ren instinkt rusade jag iväg och blev borta i nästan tio minuter. Utan att riktigt kunna se vad nån av hundarna gjorde. Bobbo hade jag platsat, så det visste jag skulle funka. Men Pluto..... det var först när jag kom tillbaka som jag insåg hur långt vi kommit han och jag. I början av sommaren kunde jag inte lämna honom någonstans. Han stannade aldrig. Nu lyfte han på huvudet, gäspade och 
lade sej på sidan. Och jag hade inte ens reflekterat över att han skulle gå iväg. Jag litade helt på att han skulle vara på plats när jag kom tillbaka! Och det var han. I morse när jag släppte ut hundarna på första kissen var det becksvart ute. Pluto är mörkrädd och gillar inte att vara ute så länge ensam när han inte ser ordentligt. Det var när han stod på trappen och skällde till två gånger som tankarna kring detta inlägg dök upp. Han har lärt sej att han blir insläppt när han skäller. Nu skäller han nästan enbart när han vill komma in.( och när närmaste grannen har den dåliga smaken att vara högludd eller vid bilen...) Han hade dessutom varit ute i nästan 25 minuter. Och när jag tänker efter har det varit så de senaste veckorna. Förändringar sker så successivt så att man inte alltid märker förändringarna. I början när jag fick min lilla valp var han rädd för det mesta. Han blev väldigt osäker när Bobbo inte var med, han vågade inte simma, han frös i snön, ville gå in om det regnande och hatade att torka tassarna. Nu 
för tiden busar han lika mycket i vattnet som i meterdjup snö. Han viftar på svansen och kastar sej ut om vi går tillsammans ut i regnet och han lyfter på tassarna i ordning innan jag hinner ta i dem när det är dags att torka dem. När vi började träna lydnad, sök, apportering, agility och freestyle suckade jag ofta djupt och brett i början för att han inte bjöd någonting på sej själv. Han tvekade, blev låg, tog lång tid på sej att lära sej elementära saker som är så lätta. Vilket gjorde att vi aldrig riktigt kom vidare med någonting. Så jag gjorde många och långa uppehåll. Funderade mycket på hur jag skulle lösa saker och ting. Han lär sej inte lika snabbt och lätt som Bobbo! Men samtidigt visade han andra kvalitéer så jag kunde inte bli arg, och jag tyckte det var roligt att träna med min komplicerade hund. Så i somras, mitt i ett träningspass fick jag stanna upp; när lärde han sej att gå fot? 

I dag har han bättre överlämningar än Bobbo när han apporterat någonting. Han flyger över hindren i agility, han letar med stor iver vid sökträningar, vi har tävlat två gånger i freestyle och fått bra kritik, uppflyttning och är bara en bra tävling ifrån att få hans första titel. Allt detta på ett år! Med en hund som inte lika självklart lär sej som Bobbo! I dag tvekar han inte att lämna Bobbo hemma och följa med på upptåg. Han tycker allting är 
roligt och hittar på bus lika gärna som vi gör. Han leker med barnen, med mej och med andra hundar utan att det ställer till några bekymmer. Han är lika obekymrad ute på skottbanan som mitt inne i stan eller på lekplatsen. Han kan gå med på stora marknader, titta på när katter och andra djur springer framför näsan på honom utan att springa efter. Han har med andra ord börjat bli lika fantastisk som Bobbo. Med Pluto är det andra saker jag får träna, som artighet. Han står gärna 0,05mm ifrån din glass eller frukt och stirrar stint för att kanske få smaka. Avstånd Pluto, avstånd tack. Han behöver fortfarande hjälp att lösa situationer där han blir osäker på någonting, tex gummibåten som i somras blåstes upp av ett par barn. I nästan fem minuter arbetade vi igenom hans panikattack av ren skär skräck innan han utan bekymmer kunde ligga bredvid båten. Jag har en svår nöt att knäcka när det gäller den kommande apporteringen i lydnaden. Han vill inte riktigt hålla ett stadigt tag om apportbocken, utan tuggar och lägger den i min hand. Om jag inte tar den tappar han den, tuggar och försöker igen. Men vad gör det? Bråken mellan Bobbo och Pluto har lagt sej ( peppar, peppar), Han 
har inte sönder lika mycket ( nu är det mest väskor som ryker, 11stycken sen augusti) och han är fantastisk rolig att ha med sej överallt. Som vardagshund är han underbar. Och det är ju det som i slutänden spelar någon roll. Han är på god väg att bli lika underbar som Bobbo. Hur har jag lyckats få så bra hundar till mej. Jag förstår det knappt själv. Lyckligt lottad är jag. Och jag är himla stolt över mina fyrbenta familjemedlemmar.