Translate

söndag 9 oktober 2011

20 år av saknad


För 20 år sedan försvann ni mina vänner. En efter en lämnade ni ett tomrum i världen och saknad i mitt bröst. För 20 år sedan sänktes era kroppar ner i den mörka myllan och i dag står endast en sten rest för ert minne. 
Oki
Zello
Camilla 
Mommi





 Trots att åren går och trots att jag inte är så duktig på att besöka era gravar finns ni i mina tankar varje vecka, ibland varje dag. Ni lämnade avtryck. Ni lämnade spår. 



Zello tog sitt liv, Camilla fick sitt liv taget. För tidigt. För fort. I dag skulle Camilla vara 42 år och Zello 37. Ni skulle ha varit vuxna. 




Mormor och morfar hade sitt liv bakom sej. De hade sin historia och jag och mina släktingar är deras framtid. Men sorgen är inte alltid mindre för det. Det gör ont, ont, ont. Mina barn har sina mellannamn efter min mormors mellannamn. Ett sätt att hedra en kvinna som gjorde skillnad. En kvinna som betydde något här i världen. Jag bär min morfars efternamn, mina barn bär hans namn. Det svallande estniska blodet, det sega virket, envisheten. Mannen som vågade stå på sej. Mannen som vägrade döda när han insåg vad dödandet betydde. Mannen som fick gräva sin egen grav innan han flydde från sitt hemland, sedan missade han båten i Göteborg med destination Canada pga av en fylla, och då slog sej till ro och bildade familj med min mommi. Två flickor fick de, som sedan fått tre flickor och vi i vår tur har fått tre flickor och en pojke. Mommi och oki, två människor, av min familj som varit en del i världshistorian. Varit en del av det vi läser om och som lämnat avtryck i vår lilla familj. Deras tid på jorden var slut. De fick sina år. Men jag minns dem med saknad. Hade velat behållit dem tio år till. Men nu blev det inte så.
 Ingen av mina vänner fick skriva ett kapitel till.  Deras låga har slocknat, men ljuset de strålade har lämnats kvar i mej. Jag minns er. Jag kommer ihåg era misstag. Jag kommer ihåg era vinster. Jag har lärt av dem. Jag saknar er! Jag berättar om er.

1 kommentar:

Linda, Inez, Drömma sa...

Oj tänk 20 år sen.. Jag minns Zello, vi gick på samma skola. Det var en stor sorg som vilade över hela skolan när han och Pinto gick bort. kram till dig!