Sjukdoms gnäll

Jag känner mej lite sliten. Har svårt att sätta ord på vad det är. Men så tog jag mej en funderare. Jag sover dåligt. Visserligen ganska många timmar, men aldrig i ett sträck. Kroppen mår sisådär. Det värker överallt. Min napprapat säger att ryggen slagits in i ett stenhårt gipspaket av muskler, som försvar. Spända muskler ger trötthet och värk. Han kan knäcka loss nacken, bröstkotpelaren men svanken är orubblig, och bara efter en vecka har de fixade kotorna intagit fel läge igen. Dock blir jag lite bättre för varje gång, men vi hinner inte med alla problem jag har, höften, fötterna..... listan kan göras lång. I bland undrar jag om det är nåt fel på mej, på riktigt? Men jag litar på hans ord. Mycket av de jag lider av kan till viss del förklaras med en eller två av de sjukdomar jag lider av. Han sa dessutom sist att hjärnan har svårt att filtrera vad som gör ont och vad som är normalt eftersom jag gått med smärta så länge. Så när kroppen är mer normal är det ordinerad specialträning som gäller, för att sätta hjärnan på normal läge igen. 


Förutom det så brottas jag med oregelbundna blödningar. Mensen återkommer ungefär varannan vecka. Och har så gjort ett par månader. Ett steg i rätt riktning eftersom den uteblivit i närmare 9 månader...... det gör väl att hormonerna inte riktigt är i balans just nu. Det underlättar ju inte precis. Under kvällen huttrade jag och frös, under gårdagen svullnade halsen och jag mår inte riktigt hundra sedan jag blev sjuk för några veckor sedan. Allt sammantaget borde väl göra att det är tillåtet att vara lite sliten...... Men när jag ligger efter så mycket som jag gör med hem, hushåll, tomten, hundarna och visst jobb så är det svårt att slappna av och ta det lugnt. Allt känns som måsten. Till och med att laga mat är ett stort företag just nu. Det är as jobbigt! För att inte tala om tvätten! Bläää.


Att leva med de sjukdomar jag har till vardags är inte alltid så enkelt som jag tror att det ser ut. Det finns dom som har de mycket, mycket värre än vad jag har det. Till synes gör jag allt det som jag vill. Jag lever på riktigt och det finns de som är bundna till sängen av smärta och så. Egentligen ska jag väl inte klaga. Jag försöker att låta bli allt som oftast. Men ibland behöver det komma ut. Komma ur systemet, så att det blir lite lättare att bära. Under en längre tid nu har jag tyckt att det är riktigt jobbigt med att stå ut med alla små fel. Jag tycker min övervikt har blivit lite tuffare att leva med, jag tycker smärtan gör lite ondare, infektionerna mer segdragna. Humöret är inte på topp, och sömnen mer rubbad än vanligt. Nu är det inte så här illa hela dygnet. På jobbet trivs jag bra och jag har roligt med mina barn. Jag skrattar flera gånger om dagen och gör saker jag tycker om. Men som en vass sten i skon är det hela tiden någonting som bråkar med mej. Behövde bara få det ur mej!