Translate

lördag 29 oktober 2011

Bobbo är bäst......


Jag älskar min Bobbo. Han är underbar, fantastisk och makalös på samma gång. När vi bodde i Karstorp hade vi staket åt ett håll med öppen grind. Den var vi tvungna att stänga när han passerat två år, för då började bråken med andra hundar. Ibland fick han för sej att smita in till grannens hund Elsa, så det där med att vara ute ensam på tomten var inte helt lätt under den perioden. Därför kände jag en stor lättnad när vi flyttade därifrån och hit till vår lilla by. På vår tomt har vi staket åt två håll, bakåt och mot sjön. Men framsidan, mot vägen där flest människor passerar finns inget staket. Vi har pratat om att sätta upp ett de senaste två åren. Men inget har hänt. Och visst ett par incidenter har hänt vintertid när Bobbo tyckt att den plogade vägen är ett bättre ställe att rasta sej på än vår snöfyllda tomt. Men överlag fungerar det bra att vara staketlös. Även när det kommer andra hundar, bilar och folk. Hur det kunde bli så vet jag faktiskt inte. Hur har jag lärt min hund att inte dra på löptikar, lekinviter från andra människor eller hur jag fått honom att inte skällande springa längs med tomtgränsen och skälla det vet jag faktiskt inte. 

Bobbo är en hund som alltid hänger med på ett äventyr. Kallt, varmt, mörkt ljust, blött eller lerigt. Spelar ingen roll. Han är alltid på och vill göra någonting skojsigt. Det enda han ogillar är promenader i koppel och platser som kräver att han inte får röra sej fritt. Han blir lite låg då. Han passar min personlighet med andra ord. 
Han tar beröm med stor iver och han tar skäll med heroisk storhet. Vi litar på varandra och vet om varandras svagheter. Han vet att jag respekterar honom och jag vet att han går att lita på, och jag vet när jag måste vara på alerten. I snart nio år har vi haft tiden att lära känna varandra och kamperat ihop i vått och torrt. Det är en häftig resa vi gjort, han och jag. Min älskade, älskade Bobbo. Resan är långt ifrån slut. Jag får vara lite mer lyhörd de kommande åren, förändringar kommer att ske, men så länge Bobbo mår bra så mår mitt hjärta bra. Hur vi hamnade i den lunk vi har vet jag inte. Men det slår mej då och då att han är precis så som jag vill att han ska vara. Klart att några småsaker skulle vara sköna att ha förändrat för många år sedan. Som ex hans skottberördhet, hanhunds aggressiviteten, hans lust att jaga katter.... men ingen är perfekt. Bobbo är duktig på det mesta. Jag har tagit honom så långt som jag kunnat så här i mitt liv med mina begränsningar. Senaste tävlingen kom domaren fram och sa att hon drömmer om att ha en hund som ser så glad och samarbetsvillig ut som Bobbo gör när vi jobbar ihop. Härligt beröm som då och då återkommit under hela vår tävlingskarriär. 
Men det är inte våra titlar eller resultat som jag är mest stolt över. Utan det är att han är en sån bra och trevlig hund i vardagen. På promenader, ensam på tomten, tillsammans i skogen, ute på sjön, i regn, i snöstorm, i gassande sol och behaglig värme. Med andra hundar, ensam, bara han och jag, tillsammans med familjen och mitt bland stora folkmassor. Bobbo är en underbar hund på så många sätt att jag i mitt stilla sinne tänkt att jag aldrig mer kommer få uppleva en så bra hund som honom..........

2 kommentarer:

Linda sa...

Vilken underbart fin hund du har! Själv har jag 3 hundar så jag vet verkligen vilken underbar kärlek man känner för sina hundar!! Jag har följt din blogg ett tag nu så jag vet vilket fantastiskt arbete du gör med dina hundar och vilket härligt liv du ger dom!

Åza Diaz Mägi sa...

Tack snälla! Orden värmer.