Kyrkstund och pannkakor

Jag är väl inte så religiös men andlig skulle jag absolut kalla mej. Ungarna sjunger i en kör i en kyrka som vi tillhörde när Stora N föddes. Det är en suverän kyrka. Ful. Varm. Välkomnande. Förlåtande. Mysig. Barnverksamheten är helt underbar och det är just det som fått oss att stanna kvar. Det den kyrkan lyckas med, där många andra går bet är just att göra gudstjänsterna riktigt trevliga! Vi går dit ett par gånger om året. Tänder lite ljus, sjunger en stund och ger lite kollekt. I söndags var det familjegusdstjänst och två av mina barn skulle sjunga i kören. Så sonens gudmor Frida satt tillsammans med mej på första parkett för att se mina barn. Dotterns gudmor var hemma med sjuk son och farmor och farfar var magsjuka. Marcelo jobbade, som vanligt. Det var inte fullsatt i kyrkan som det brukar vara. I vanliga fall är det så knökfullt att en del får ståplatser. Båda mina barn var entusiastiska i sin sång och jag kunde inte stirra mej mätt på min vackra, vackra dotter. Hur lyckades jag skapa ett sånt underverk? Hon är så himla fin. Hon är söt. Hon är charmig. Hon har DET. Vilka barn jag har! Stolt som en tupp är jag över dem. Inte bara för att de presterar och ser bra ut, utan för att de är människor som vill väl, är snälla, ödmjuka och alltid på när man ska göra saker.

Prästen lagar pannkakor ihop med dockan

Under just den här gudstjänsten blev det en dockteater hur man gör pannkakor och efter gudstjänsten blev det pannkaksfest. Jag tycker det är en fin gest att låta barnen växa upp med de svenska traditonerna, oavsett om man är troende eller inte. Jag vill att de ska ha nära till sitt ursprung. Att de ska veta var de kommer ifrån och ha 
koll på varför vi gör som vi gör. För oavsett om man tror på Gud eller inte, så 

Sedan blev det pannkakor till tusen.
 Med både sylt och grädde. MUMS!

har den kristna tron ett oerhört  inflytande på våra vanor och seder. I den här kyrkan möter de barnen med en enorm respekt dessutom. En respekt som inte är så vanlig på många ställen. 

Första advent är det dags för dem igen, att sjunga i kyrkan. Då sjunger de in julen och jag kommer vara på plats, antagligen med gudmödrarna till mina barn, kanske en pappa och kanske en mor- eller farförälder eller två. Det har blivit en in tradition och jag är väldigt glad för de som kommer och stöttar och visar sitt intresse för mina barn. Ungarna pratar dessutom mycket om att de känner sej älskade och sedda " av så många människor, mamma. De vill komma och se mej. Det känns bra!" Så tack till er!