Lördagsträning

Oj vad mycket häst det blir nu på bloggen, ändå känns det inte som om det är hästarna som dominerar mitt liv. Igår, lördag var det dags för mej att rida på ridskola igen. Då träffade jag en kär gammal bekantskap som jag faktiskt har saknat, Dijana. Hon var sitt vanliga sköna själv. Vi pratade länge ända tills det var dags för mej att börja rida och hennes stora smittande leende lyste i ansiktet hela tiden. Jag fick testa en ny häst men redan när jag klev upp på morgonen visste jag att ridningen inte skulle bli enkel. 

Barnens egna bilder
medan jag red....

Ryggskrället värkte något så vidrigt. Inte blev det bättre av smärtstillande. Så jag vet inte hur mycket ridning det blev, mest åka häst..... Flera gånger ifrågasatte jag OM jag verkligen skulle rida, även under lektionen, men jag märker ju också att jag sakta men säkert blir starkare. När musklerna börjar jobba mjukas jag upp och jag blir starkare. När jag rider är det inte alltid ryggen som egentligen är värst, utan det strålar ner i benen när jag använder sätet. Det gör mej helt matt. Den stackars häst jag red och jag var helt i osynk och när lektionen var slut kunde jag visserligen röra mej, men jag var helt färdig. 

Ridbyxor och ridskor bland skridskohjälmar
och skydd, från en sport till
 en annan på en timme!

Barnen är ju alltid med när jag rider. De sitter i kaféet för att inte störa och igår smygfotade de varandra medan jag var upptagen, så nu vet jag, det är katterna de leker med när jag leker häst! Från stallet in i ishallen, konståkning står på schemat och jag försöker stretcha min stela lekamen. Ridkläder och skridskohjälmar, vi lever i olika världar vår familj, från ett område till det andra. Och det har sin charm. 

På kvällen var vi bjudna på barnkalas, men när vi kom hem lade jag mej i sängen, sedan kom jag inte upp. Hur mycket jag än försökte mjuka upp musklerna kunde jag knappt röra mej. Jag ville bara gråta. Jag skickade ett sms och senare på kvällen fick Stora N någon form av magkramper och sprang på toa. Tur kanske i oturen att vi inte kunde gå..... Jag sov och stönade ända fram till sju på söndagsmorgonen. Träna, vila, bygga, heala. Jag känner mej som en elitidrottskvinna ibland, allting kretsar kring hur jag ska hinna träna och vila så att kroppen blir  bättre. Planering, planering, planering. Men resultaten tar så oändligt lång tid på sej! Det jag tycker nu dock, är att träningsformen är så mycket roligare än vad jag tyckt på länge, länge!