OS, trygghet och döden

Pappa, mommi och jag 5 månader före hon dog.

När jag var liten älskade jag att titta på OS. Om det är något som jag ska peka ut som de lyckligaste stunderna som liten var det just när vi satt hemma hos mommi och ocki med mamma och tittade på OS och Finnkampen. Jag var så trygg. Jag kände mej så säker och omhuldad av en hel familj. Den där känslan kan jag sakna ibland. Inte säkerheten och omhuldandet, utan den där känslan man får när man hejar på sport. Vi följde Stenmark, Gunde Svan, Torgny Mogren och de andra. Nerven, hoppet, glädjen och jublandet när vi tog medalj. I år har jag inte alls följt OS. Jag satt på hästryggen när resten av världen följde vårt svenska damstafettlag ta guld i Sotji. När Kalla och Hellner tog silver arbetade jag och följde inte alls med att medaljerna började rulla in, och egentligen brydde jag mej inte så mycket. Idag däremot fick jag tillbaka den där känslan. Herrarnas stafett följdes av mej och ungarna. Lilla N ligger feberhög och kräkandes på soffan, så det blev inget av det vi hade tänkt oss idag. Jag fattade ett beslut att jag skulle se på OS idag. Stafetten blev första anhalten. Spännande var det inte, Sverige var så överlägsna, men kul var det. Sedan glodde vi på curling, men det svenska damlaget har inte vunnit mitt hjärta. Jag saknar Annikas lag. Dem gillade jag och de spelade bra. Det här laget känns inte lika taktiska och spännande. Lite skridskor blev det, men jag somnade. Men idag fick jag den där nerven, den där flashbacken från barndomen. Det var ganska skönt. Ett avbräck i vardagen. Idag har jag inte tänkt så mycket. Inte känt efter. Idag har jag legat på soffan och healat mej själv. Börjat laga allt det trasiga. 
När jag var liten var jag så trasig. OS hjälpte mej att läka då, och idag hade det lite samma effekt. Jag saknade mommi jättemycket idag. De döda glömmer man inte. Hon finns med mej nästan varje dag. Men det gör inte ont att hon inte är med. Dessutom skulle hon idag varit över 100 år. Antagligen hade hon bara varit gammal och ofräsch. Inte som den mommi jag kommer ihåg henne. Hon dog samma år som ocki, som Zello, som Camilla, som Robban. Det var ett tufft år. 

Jag och Marcelo firar första julen ihop

Samma år som jag flyttade hemifrån första gången, samma år jag träffade Marcelo. En av mina största rädslor handlar om döden. Och det kom efter det året. Efter döden är allt för sent. Man kan inte säga förlåt, inte ställa frågan man undrar över, man kan inte fixa det som är trasigt och den som finns kvar står här ensam kvar med all sorg, maktlöshet och saknad. Samtidigt ser jag döden som en befriare, för den som är sjuk och inte orkar mera, som hos tía Chela. 

Tía Chela och Marcelo när hon var frisk.

Barnen pratar ofta om henne. Frågar vilken stjärna som är hennes när vi tittar på himlen. Som så det ofta är, så är det Lilla N som  börjar prata om henne. Barnen saknar henne. Mittimellan N är den som oftast drar upp Janne. Då blir hon ledsen. Vi pratar också om döden när det gäller Bobbo och Pluto. Den dagen kommer allt närmare. Den är fortfarande långt borta - hoppas jag- men vi pratar om att Bobbo inte kommer finnas när Stora N flyttar hemifrån eller att Pluto nog inte kommer bli så gammal. Jag vet inte hur länge vi kan räkna med honom, men 11 år tror jag inte han blir, inte med tanke på hur sliten hans hela kropp är. Om en månad blir han fyra. Det är svårt att föreställa sej vårt hem utan de hundar vi har nu. Kan knappt tänka hur ett liv utan Bobbo ser ut. Kan inte tänka ett liv utan Marcelo och längre än så går aldrig mina tankar.