Jag saknar ord att beskriva hur jag känner. Det är liksom stumt härinne i kroppen. Då är det ordlösa ihop med djuren så underbart. Att vara i stallet igen. Att vara med Bobbo. Att borsta bort leran, stryka den mjuka mulen, gå tillsammans i mörkret, gnäggandet.
Det montona arbetet med borstning, radion i stallet, hämta hö, stänga grinden, ta fram sopen, kalla på Bobbo, andas. Jag har ju skrivit det nyss, tankarna finns inte. Kroppen bara arbetar, bara gör. Jag behöver inte analysera, inte tänka, bara agera och reagera. Bara vara, i nuet. I nu. Att arbeta med djur ger en så egoistisk självuppfyllelse. Det ger en sån harmoni. Jag är så nöjd att jag hittat en oas. Ett vattenhål. A safe heaven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar