Tankar

Det här är ju en blogg som i första hand ska handla om tankar och funderingar. Tankarna ska självklart ta sitt ursprung ur mina vardagliga händelser och på så sätt blir det lite dagbok över bloggen. Men min tanke har egentligen aldrig varit att bara redovisa vad jag gör om dagarna. På sista tiden tycker jag kanske att det inte varit så mycket tankar utan mer rapportering över vad jag gjort. Mycket häst och hund har det blivit, mest häst. Kanske har det blivit så eftersom det som sker i kulisserna är så svårt att prata om. Det är så smärtsamt och skrämmande att det inte går att ventilera ut för en hel värld. Och ska sanningen fram så finns det inte så många tankar i mitt huvud just nu, förutom att bara klara dagen, klara timmen, klara veckan. Ta ett steg till, planera in vilan, planera in psykbrytet. Att ha barn då som inte alls följer schemat är inte helt enkelt. 

Morgonpromenad tillsammans. Vi tar
vara på varje stund vi har just nu.

Mina barn är det finaste och viktigaste som finns. De speglar hur vi är. De är ändå helt egna individer som gör som de vill. Just nu är det mycket mardrömmar, många tårfyllda stunder, otroligt mycket ilska och stora rädda ögon. Som föräldrar vill vi sudda bort allt det onda, men vi kan inte, vi har inte förmågan. När allt är över ska vi resa bort. Ta ett break. Släppa allt. Jag umgås knappt med någon. Jag pratar inte med någon i telefonen. Jag har dragit mej tillbaka och fokuset ligger helt på att få kroppen att må bra, att motionera hundarna så de mår bra, att få andningshål och framförallt att få familjen att fungera. Jag ska inte säga att jag känner hat. Min ilskeperiod har gått över. Jag gråter inte längre. Kanske är jag i acceptansen just nu. Vi älskar, kramas, pussas och delar en oerhörd närhet jag och Marcelo. Så hittar vi styrkan som föräldrar att ge allt det som våra barn behöver. Det är så mycket närhet de kräver. Mycket tid och kärlek, mycket uppmuntrande ord och bara känna sej sedda. Jag försöker se. Jag försöker så mycket att jag håller på att slå knut på mej själv. Jag orkar, men ibland snubblar jag. Och jag vet inte om jag ska orka hålla balansen. Men Marcelo ger mej stöd och tillsammans orkar jag bära honom, barnen och allt det som är vårt. Allt kommer att gå bra. Vi har redan ridit ut den värsta stormen. Det gjorde vi av bara farten, men vi resonerar som så; alla känslor är tillåtna och de måste ut. Nu kommer de. Allt vi lägger i ryggsäcken måste en dag svämma över, alltså gör vi inte ryggsäcken så tung. Kanske är det just det som är hemligheten? Vi är inte rädda för att vara rädda. Vi är inte rädda för att vara ledsna. Därför känner vi och det kan vara outhärdligt i stunden, men ryggsäcken blir inte så tung så när stormen bedarrat så kan vi fortsätta framåt med lätta steg. Glada, genuint lyckliga. Jag längtar!