Ett samtal och en kopp thé

En kopp thé, ett samtal i det lilla huset
med den vita soffan.

Ett samtal, en kopp thé, en vänlig blick och lite lugn, det kan vara rena himmelriket ibland. Jag smet hem till Jonna häromdagen. Den vita soffan i det lilla huset med de stora thémuggarna. En vän som lyssnar, en vän som ger. Inget lullull, inga tycka-synd-om-blickar, bara jag-är-här. Vad skönt det är. Jag behövde komma ifrån. Jag är helt slut. Prata en stund, men inte älta. 

Molly ville sitta i knät.

En kall hundnos i ansiktet, skogen och lugnet. Jag är så oerhört tacksam för de vänner jag har. Idag kom Kristin. Och alla barnen. Bullrigt, vänligt, livfullt, trygghet. Jag behöver olika saker olika dagar och jag får det jag behöver av mina vänner. Vissa dagar undrar jag hur jag ska stå ut. Vissa dagar undrar jag över hur jag så snabbt som möjligt ska ta mej på fast mark igen. Men dagarna pickar på. Igår fick jag ta timme för timme. Inte se delar av dagen utan bara nuet. Jag vill göra bra. Fixa. Laga. Mina barn är mitt liv. Min man är mitt syre. Just nu stryper ni syret och förstör mitt liv. Jag vill att den här erfarenheten ska vara över. Jag vill titta tillbaka i backspegeln och kunna säga vad lärdomen har varit. För snälla säg att vi lär oss nåt av det här!