Kalas

Det här med kalas........ vi har firat Mittimellan N;s 6års dag, och då blir det att man fundera mycket och länge på hur man ska få till logistiken. Vad ska hända, vad ska det bjudas på och måste det vara så sensationellt hela tiden? Vi firar ju minst tre gånger för varje barn. Vi får inte till det annars. Först ut var det med Marcelos familj i tisdags när hon faktiskt fyllde år. Sedan i lördags med vännerna gånger tre. Och jag tycker om kalas. Jag gör det. Jag tycker det är kul att fixa men det får liksom inte bli för präktigt, för då tappar jag orken. 

Klättring och bus i skogen var vad Mittimellan N ville ha på sitt kalas.

Redan klockan 11 

kom dagiskompisarna för första omgången. Två föräldrar stannade kvar så det blev 11 ungar och 4 vuxna som tog sej ut i skogen för lite bus, åka kana från berget och lite korvätning. Jag tror Marcelo var lyckligast av alla. Han skulle aldrig erkänna det, men just utomhuskalas är hans favorit. Då får han äta och dricka och barnen låter inte så mycket eftersom det finns plats för alla att röra sej fritt. Vi hängde upp godispåsar i träden och sen 

Är det en Spindelman i träden? Nej det är kalas!!!

fick ungarna leta. Efter dryga timmen återvände vi till huset för att äta tårta, leka och dansa. Jag satt och babblade med föräldrarna och ungarna skötte sej själva. Och här kommer själva grejen. Vi hade inte stolar så det räckte till alla. Vi åt på papptallrikar med spiderman och prinsessor på. Tårtan var glutenfri och platt. I skogen blev det kokt korv ur termos med lite ketchup och senap. Vi gör det lite enkelt för oss. Har inga prestationer. Inget "fancy". Det blir vad det blir. Och mitt i allat tänker jag flera gånger, oj blev det inte mer, räcker det här? Jag vill liksom inte vara en del i "födelsedags-hysterin" där man försöker bräcka varandra i häftigast eller mest annorlunda kalaset. Jag vill vara jag. Och jag är lite grann men inte hela vägen. Jag orkar liksom inte hela vägen. Jag vill att det ska vara kul men inte jobbigt. Och då blir det lite som det blir. Är det så tokigt tänkt? Jag tror ungarna hade kul. Min dotter var nöjd.

 Pappa och hans fru kom sen med en cykel till Mittimellan N som är livrädd för den stora cykeln men samtidigt överlycklig och kan inte låta bli att sitta på den här hemma i vardagsrummet. 

Hemmagjorda... eller så... glasstårtor .

Vid fem på eftermiddagen kom nästa gäng. De som är min egentliga familj, mina vänner och deras barn. Två av mina gudbarn var på plats och vi åt kyckling och pomme och hemmagjord glassbomb och nån lättare variant av glasstårta. Mycket ljud och mycket kärlek. Tillslut stod nästan alla barn och en delar av de vuxna och dansade tillsammans till Wii junior dance. Då var jag riktigt lycklig. Lycklig på riktigt. Alla de jag älskar på 

Wii dance junior. Vilka vänner jag har som bjuder på sej själva!

plats och har roligt tillsammans. Förr i tiden, innan barn, träffades alla vi och gjorde något tillsammans varje månad. Kanske vi skulle ta upp det igen, fast göra nåt tillsammans med barnen. Kanske spela bowling, ha en tre-kamp, åka pulka, eller nånting. Aktivera tillsammans! Aktivitet där alla är med är det som gör mej rent, skär lycklig från insidan ut. 

Så visst kan det vara lite jobbigt med kalas och allt som ska fixas innan. Men när det blir bra så blir det så väldigt bra, tycker jag. Barnen är glada, de vuxna är glada. Men kalas kan också bli väldigt jobbigt. Speciellt när man känner att man måste prestera. Och visst är det lätt att säga att man inte ska känna så. Men jag har lätt att hamna där ändå, fast jag intalar mej att det inte behövs vara så pretentiöst. Nåväl, nu är det tre månader till nästa barnkalas. Och då brukar vi också kunna vara ute!