Osorterade tankar om nära som är borta.

I dag har jag tänkt mycket på de som försvann, de människor som valde en annan väg. Både människor jag har förlorat, som inte finns mer, och människor som en gång fanns mej nära men som jag inte delar min tid med längre.

En dag tar livet slut och jag undrar om jag innan dess kommer att återförenas med mina kusiner som en gång stod mej nära. Jag undrar om det är nödvändigt? Jag undrar om ångern kommer att slå till? Det känns nu som att återförening aldrig kommer att ske, och jag försöker förlika mej med tanken. Försöker lära mej leva med den insikten. Hur är ett liv utan dem? Jag måste hitta ett sätt. Det är nödvändigt. Och med tiden kommer det att gå. Frågan jag ställde mej idag var; vad händer om de kommer tillbaka? Vad gör jag då? Självklart går ju det inta att svara på. kanske vi hittar varandra igen när vi grånande damer på 73år och vem är jag att veta hur jag tänker då? Men jag försöker komma underfund med om det är värt att inte ha kontakt. Vad händer om en av oss dör? Kommer vi ångra oss då? Eller kommer det vara ok- jag valde det jag valde och jag håller fast vid det? 


Det har gått mer än 10år sedan som jag lämnade min mamma.  Tio år utan kontakt. Det känns inte som så många år sedan. Det har gått tre år sedan sen jag såg henne senast. Då stötte vi på varandra på en promenad. Om hon dör..... när hon dör, kanske vi inte har pratat på många, många år. Kommer jag då ångra att jag inte sökt upp henne? Att mina barn aldrig lärt känna henne? Som det känns nu är svaret ett rungande nej. Nej jag vill inte ha det där i mitt liv. Jag har gått vidare. Jag väljer mitt liv. Min familj. Men mina kusiner då? Hur är det med dem? Kommer vi inte prata mer med varandra? Aldrig sitta och fnittra bakom  varsin kopp te? Inte vända och vrida på livets komplexhet (är det ett ord?)?


Jag har vänner och bekanta som jag tappat kontakten med. Vilka kommer jag, liksom jag gjorde med Igge, ångra att jag inte tog upp kontakten med igen?


Jag oroar mej för att människor jag valt bort ska välja att prata illa om mej,illa på ett sätt jag inte förtjänar. Jag oroar mej för att de som en gång stått mej nära ska vända och vrida på saker som sagts och som gjorts och få dem att betyda någonting de aldrig har betytt. Jag kanske är lite klumpig men jag utgår alltid ifrån att inte göra någon illa. Jag har inga uppsåt att skada någon, även om så händer. I min inre röst försvara jag mej med att de som säger att jag sårar, faktiskt också sårar. De sårar med, alltså felar vi alla.  Jag vill gärna utgå ifrån att vi försöker vårt bästa att vara goda nog. Ändå oroar jag mej för att att mina handlingar och tankar ska ses från ett illa-perspektiv. Då försöker jag argumentera att det spelar ingen roll, vi har inte kontakt längre. Men oron kan jag inte slå ifrån mej. Då försöker jag döva det med att säga att JAG faktiskt inte vill vara med dem nu, för att de behandlat mej på ett mindre bra sätt. Alltså att de sårat mej. Så varför ens ha den här diskussionen? Men oron finns kvar. Och jag vet inte varför jag stannar kvar i känslan. Jag har inte varit så förut. Hur var jag förut? Kanske är det för att det inte rann ut i sanden... kanske är det för att det inte blev ett avslut... kanske är det för att jag inte förstått vad som egentligen hände? Kanske.