Translate

måndag 2 april 2012

Igor Glad





När vi som vuxna stötte på varandra igen kunde jag knappt känna igen honom. Han hade blivit lång och stor. Hans enorma axlar och överarmar imponerade så att jag tjöt av förvåning över hur snygg han var. Jag kunde inte låta bli att stå länge, länge i hans härliga famn, trots att Marcelo stod en meter bakom mej. Även han blev förvånad över Igges förvandling. Efter det umgicks vi en del. Igors glada leende, hans ödmjuka inställning till livet, han generositet och hans fantastiska personlighet är det jag minns mest från min vän. I ett par år träffades vi till och från. Marcelo var kompis med Igges storebror, och att umgås med Igge var lätt, både som kille och tjej. När han berättade om sina tunga år i skolan var jag glad över att han nämnde mej som en av de som stöttat honom och som hjälpt honom att förstå att han hade ett eget värde. Inte bara jag, men jag var med. Jag såg honom. Han sa många gånger att han var tacksam för det. Själv var jag tacksam att han såg mej. Att han håsade upp mej från den lilla nolla jag var, till en person som faktiskt var viktig. Många gånger skrattade vi och skämtade om att vi borde ha blivit kära i varandra, men attraktionen fanns inte där, inte då och inte som vuxna. Vi bara gillade varandra som människor. Men så gled vi ifrån varandra igen. Han försvann ofta bort och jag fick aldrig veta var. Mitt liv rullade på. Igor finns ofta i mina tankar. Han är mitt "må-bra-rum". Egentligen känner jag inte Igge. Jag vet inte om han har några barn, om han hittade sitt livs kärlek, om han någonsin kom ur känslan han hade som tonåring, när alla andra skaffade brudar, och han bara var liten, och ingen ville ha honom. Jag vet dock att han då och då tänkte på mej. Det sa han alltid när vi stötte på varandra. Men nu är det många år sedan jag såg honom.
I dag fick jag höra att min Igor inte finns längre. Igges fina hjärta har slutat slå, jag hoppas att det inte är sant. Jag har faktiskt svårt att tro att han inte finns mer. Är det bara ett dåligt rykte? Jag hoppas det. Åh vad jag hoppas det.

En gång i tiden lärde jag känna Igge. Igge var en liten, liten, tunn, tanig kille som gick klassen ovanför mej. Han var inte särskilt populär och hela sin uppväxt blev han pikad för sin tanighet, sina längd och han hade ett ganska dåligt självförtroende. Igge och jag brukade sitta bredvid varandra och tala om livet. Vår ben dinglade ner från nån mur, vi kramades, skrattade tillsammans, men var aldrig intresserade av någon romantik. Han brukade fråga mej när det var hans tur att få tjejer. Jag som var ful som stryk fick mitt ego boostad av att han trodde/tyckte att jag var populärare än honom. Och för det kom jag att avguda min korta, blonda vän. Vi umgicks egentligen aldrig på "riktigt". Det var inte så att vi ringde och stämde träff. Det var mer så att vi stötte samman och sökte varandras sällskap när vi fick tillfälle. När han började gymnasiet försvann han från min sfär.

2 kommentarer:

sanna sa...

Fick idag höra om det rysliga.
Tänker ofta på honom när jag passerar hans pappas hus i Arkösund där vi fikade o busade när vi var yngre.
En mysig kille som jag sedan stötte på ute på ngt ställe och vi tog (nästan) vid där vi slutade.
Det var runt 1994 typ. Sedan dess har jag inte träffat honom, men tänkt på honom.
Alla tankar till de som sett hans fina sidor.

tobias sa...

tyvär är det sant:(

hans hjärta av guld har slutat slå:(