I dag satt vi på altanen. Vi munhöggs. Mobbade varandra. Ju längre in i attackerna vi kom, destå mer lös våra ögon. Vi garvade åt hans skinn som lossnar på fötterna, åt min annalkande mustasch, vi letade pormaskar och kallade varandra för lata. Solen sken. Jag sa att han var tjock. Han sa att det var mitt fel eftersom han åt min mat. Jag ville dra i hans vita strån i skägget, han skyllde på att det var jag som gjorde honom gråhårig. Han hintade om giftemål, jag kontrade med att jag skulle svara nej. Så kramades vi. Vi pussades. Barnen och kompisar lekte inne i vardagsrummet. Det var ganska tyst. Hundarna låg och lapade sol på altanen. Vi njöt av värmen. Han gnällde över att jag var blek, jag kontrade att jag snart skulle vara brunare än honom. Då log han brett och smackade gillande. Vi pratade midsommar, jag anklagade honom för att vara mer påstridig än mej, han protesterade högljudd. Sedan satt vi länge och tittade förnöjt på varandra. Vi har saknat det här båda två. Ingen av oss ville bryta stunden. Det var mysigt. Mysigt och kärleksfullt. Intimt.


Vårt förhållande är så puttinuttigt mestadels av tiden. Vi rings vid flera gånger om dagen och berättar hur mycket vi saknar varandra. Vi pratar mer om sånt att vi ibland glömmer att meddela varandra om logistiken i FAMILJEN AB. Men vad spelar det för roll? Vi har det bra, jag och han. Om vi då missar att meddela varandra om att den andre ska jobba i helgen eller att jag blir hemma när jag borde åka så spelar det inte så stor roll. Vi karmas och pussas. Så just de här stunderna där vi mobbar varandra, spelar lite coola är rätt sköna. Och visst kanske man kan förfasas över våra ord. Men ljuset i hans ögon när han ser på mej förtar udden. Kärleken som strömmar från hans beröring får orden att låta som kärlekshyllningar. Jag är lyckligt lottad som får vara med en man som får mej att känna mej speciell och utvald. Jag är lyckligt lottad som blir älskad och omhändertagen av en man som jag älskar tillbaka mer än jag någonsin trodde var möjligt.