Har fortfarande svårt att ta in att Igge inte finns kvar. Jag gillade honom. Men vad är det för sorg jag känner? En fin människa har dött. Hans familj och vänner gråter av saknad, och jag...... jag har inte pratat med honom på över 8 år. Vad har jag för rätt att sörja? Om jag sörjer nu, varför gjorde jag inget åt saken för ett år sedan, eller två år sedan? Han är inte mer borta från mej nu än vad han var för ett halvår sedan. Ändå känns det förlamade i bröstet. På jobbet började vi prata om Igor. Flera av kollegorna kände honom lite ytligt, och jag kände att nej, jag känner honom inte ytligt, jag känner honom mer...... men gjorde jag verkligen det? Jag brottas alltid med de här tankarna när någon dör. Vad har jag för rätt att sörja när andra var närmare. Det jag känner nu kanske inte är rätt i moralens bok, men jag kan inte förneka sorgen, ledsamheten, taggen, det gör ont. Det går inte bortse från det. Jag kan inte förklara bort det. Alla ni som kände Igor bättre idag, än vad jag gjorde; jag lider så oerhört med er. För känner jag så här, vad gör då inte ni? Han var en sån fin själ. Vad jag har hört de senaste två dagarna så var inte vägen så rak för honom och han hade kanske svårt att alltid göra de rätta valen. Men hans person var så mjuk, öm och skimrande. Jag älskade hans närvaro, hans sätt att se människor, verkligen se dem.
Igge, om du hör mej nånstans där uppe, om du kan läsa mina tankar och se dej så som jag såg dej hade du aldrig gjort det val du gjorde. Livet här på jorden är så kort, så kort och du var inte färdig här. Det finns mer att hämta! Det finns mer för dej här...... kom hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar