Jönköping

I går var det dags för en av våra första officiella agilitylopp. Dagen var strålande vacker, vindrutetorkarna gick sönder på bilen, vi satt i trevligt sällskap och förutsättningarna var riktigt bra. Men så kom den. Den otäcka, svarta nervositeten. Den var vidrig. Värre än jag kom ihåg den. Vissa flschbacks fick jag från förr, när jag ofta tävlade lydnad och var kräk färdig. I går var det värre. Först ut var hopploppet. Jag fick startnummer 45. Två hundar innan mej bubblade gråten upp. Jag ville gå från tävlingen. Hade jag kunnat skulle jag ha storbölat. Men jag bet ihop och med tårar i ögonen gick jag ut på plan. Känslorna var för stora. Klarade inte av att hantera dem. Det kändes som om jag sprang med axlarna uppe vid öronen. Men Bobbo går att lita på och han gjorde sittlopp. Vid tunneln släppte jag honom för tidigt och började dra mot nästa position. Han blev då osäker och bytte tunnelingång. Men jag fick stopp på honom men 5 fel var ett faktum. Efteråt tyckte jag inte ens att det var kul. Nervositeten frätte sönder magen. Jag var illamående och kände mej som om jag gått in i en strid. Genast försökte jag gå bort den otäcka efterkänslan. Det lyckade sisådär.

Hopploppet:

Efter hoppet var det dags för agilityn. Jag såg två svårigheter. Tänkte ut en plan, tvekade in i det sista. Kollade och kollade hur de andra gjorde och beslöt tillslut att hålla mej till planen.  Det blev tokigt, men inte som jag förutsätt. Det är på slutet när det ser lite krockigt och halvdant ut. Men vi fick inga fel där. Däremot hoppade han ett kontaktfält.Och jag SÅG att han trampade på fältet. Jag till och med jublade när han klev av. Snacka om att man ser vad man vill se. Han missade, utan tvekan! 5 fel.

Agilityloppet

När jag kom hem kände jag mej äntligen nöjd över dagens prestation. Nervositeten hade äntligen försvunnit. Vi diskade oss inte och det var mitt huvudmål. Mitt andra mål var att få 0 fel. Det missade jag ju, men inte med mycket. Bobbo gick jätte bra, jag stapplade runt på banan, var sen och stel. Förhoppningsvis är jag på en bättre sida om två veckor när det är dags igen i Södertälje.