Jag är svart och vit. Högt eller lågt. Tyst eller högljudd. I tonåren var bergen mycket högre och dalarna avgrunds djupa. I dag, med åldern, är jag lite mer grå här och där. Topparna fortsatt höga men inte oöverkomliga och dalarna är inte lika skrämmande. Skillnaden åren gör på mej är att det naggar lite av kanterna. Spetsarna blir lite mjukare. Jag lite lugnare. Men den största förändringen som jag har svårt att acceptera är att förändringarna pendlar fortare. På en dag kan jag gå från energiknippe till en blöt fläck. När energin tar slut så tar det tvär stopp. Jag tappar humöret, orken,lusten. Jag blir tillfälligt deprimerad. Det är inte så att jag blir arg, bara oändligt ledsen. Oftast sker det här på kvällen. Precis innan barnen ska somna. Just när maten ska plockas undan, och hemmet få en upprensning. Jag tar slut. Vill gråta. Blir deppig. Vill lägga mej ner och gråta, slippa allt ansvar, slippa allt, bara släppa allting och gå och sova. Som den mamma jag är så klarar jag inte av det. Kan inte säga till ungarna att gå och lägga sej själv, utan jag tvingar mej igenom stunden. Den jobbiga timmen, tills huset tystnar och stunden är min. Då kan jag släppa på känslan och bara vara. Just när den här jobbiga känslan överväldigar mej får jag panik. Undrar vad det är som är fel. Hur kan jag vara så ledsen? Min sista livkrok hugger tag i förnuftet. Jag får tala mej själv till rätta. Jag kan mej själv, vet vad jag går igenom. Jag vet att det tar slut, även om det inte känns så just då. Då blir jag lugn. Vet att jag inte håller på att bli galen. Känslan skrämmer mej, men den är inte farlig. I dag började jag rensa avloppet medan hopplösheten blommade upp i mitt bröst. Så nu kan jag tvätta igen. Huset fick sej en omgång, nu kommer det inte vara super jobbigt att städa i helgen. Jag försökte döva min känsla med sysslor. Arbeta mej igenom tröttheten. Och det gick. Nu mår jag bättre igen. Att vara så mellan himmel och jord är ett fantastiskt sätt att leva på. Det är sällan tråkigt i livet. Och sedan jag lärde mej kontrollera mina djupa dalar har livet blivit så himla mycket bättre. Varje dag stannar jag upp och förundras över hur fantastiskt livet är. Vilken tur jag har och hur vacker världen är. Jag sluter ögonen och andas in. Känner dofterna och påminner mej själv om att njuta av det här. En gång var jag i helvetet. Jag har varit på botten. I det svartaste svarta. Själv upplever jag inte att jag fått en andra chans. Enligt mitt synsätt har jag kämpat mej upp och skapat ett liv som är drägligt och kul. Visst har jag fått en del gratis, men livet har gett mej ordentliga käftsmällar. Därför räds jag allting som inte är bra för mej. Allt som inte skänker mej lycka. Jag håller mej borta från allting som skulle kunna innebära en risk. Det betyder att bergen blivit lite lägre, men inte lika låga som många andras jag känner. Pendlingarna kan vara svåra att leva med i bland. Men det är jag. Och är det någonting jag lärt mej det senaste året, den hårda vägen, är att det alltid kommer finnas människor som vill ändra på mej. Och hur mycket jag än försöker anpassa mej kommer det aldrig bli nog. Felen finns och jag får leva med dem. De som uppskattar mej, kan också leva med mina fel. Oavsett om jag skrattar eller gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar