En dunder tävling

I går rullade jag och två av barnen upp med hundarna till Södertälje för att starta Bobbo i hans tredje officiella tävling. Det regnade konstant. Turligt nog var det ett fint sommar regn, men vi var riktigt genomsura om fötterna när vi rullade hemmåt åtta timmar senare. Mina fantastiska ungar hjälpte till att resa tältet, sedan roade  de sej med att leka med ungarna i granntältet, och med varandra. Stora N fick även äran att filma när jag tävlade. Första gången han höll i filmkameran, och det märktes, men han gjorde så gott han kunde och då är jag nöjd.


Själv var jag rätt mör i kroppen efter de senaste dagarnas bravader. Jag var trött efter att ha tvingats gå upp klockan halv sex så nervositeten hann likasom aldrig sätta sej i kroppen. Tur var väl det! Först ut var det agilityloppet. Domaren blåste och precis när jag skulle starta skrek tidtagaren; NEJ. Uret hade slutat fungera i vätan. Några minuters väntan blev det innan jag kunde ge Bobbo start tecknet. Tur att han är trygg!!! Trots att jag försökt trötta ut honom med en tuff uppvärmning och en hel del spingande i apporterings övningar kändes han lite rörig i hjärnan. Han flöt inte på. Så jag fick jobba en hel del med honom. Tempot var inte så högt men han tvekade över hindren, tog inte sats och kämpade på. Men jag hade satt som mål att bli felfri. En microsekund höll jag andan när han hoppade av gungbrädan lite för tidigt. Men han klarade sej. Gungbrädan är det enda hinder Bobbo är rädd för. Vi kämpade i mål och vi blev felfria. Jag blev kanon glad! 

Bobbo, placering 1:a!

Sedan följde ekipage efter ekipage som diskade sej eller fick en massa fel. I slutändan var vi tre som hade klarat ett felfritt lopp. Och jag hade bäst tid! Så vi vann! Bobbo vann. Jag vann. Helt otroligt! Vi har nu tagit vår första pinne i agility. Hur skönt det känns är svårt att förklara.










Lopp nummer två var hopploppet. Jag hade startnummer 31. Redan från början var det två stycken mega snabba hundar som nollade sej. Så jag visste att någon vinst skulle det inte bli i detta lopp. Men jag satsade på att nolla oss, och sen hoppas på att det skulle räcka. Men när det började bli min tur så kände jag på Bobbo att han var med mej. Så då taggade jag upp honom, för att få upp farten. Det fick bära eller brista tänkte jag. Banan kändes kanonfin och jag visste att jag inte skulle göra några större handlingsmisstag. Vi var med, både min hund och jag! Vi startade och Bobbo flöt fram! Han ökade farten. Jag stannade på avstånd och han litade på både mej och sej själv. Det gick undan. Det kände som ett av de bästa loppen vi gjort. Allt stämde! Så kom han i full fart mot slalomen. Jag visade in honom och var beredd på att släppa. Sen känner jag, eller ser, på en microsekund att nej det här funkar inte. Och Bobbo märkte med, men farten var för hög. Han hoppade över första porten. 5 fel var ett faktum. De två sista hindren gick lika bra som de första. Vi kom i mål och jag var så ledsen att jag inte varit tydligare. Tvingat in honom i första porten. Att jag inte använt hela kroppen som stöd för min älskade vovve. Jag bara visste att vi hade fått en pinne till annars. Men efter ett par timmar är det det loppet jag bär med mej. Allt stämde så fint mellan oss. Det kändes så bra! Vilken kanonhund jag har! Och jag får se att den här tävlingen var riktigt lyckad för oss. En pinne och ett drömlopp. Det är inte illa pinkat på en förmiddag. 


Jag var även tacksam för att nervositeten jag kände i Jönköping inte alls infann sej. Då var det inte kul att tävla. Allt kändes så hemskt. Men igår var det så där kul som jag brukar tycka på de inofficiella tävlingarna. Så i morse öppnade jag tävlingskalendern och anmälde mej till fler tävlingar. Jag avr på vippen att anmäla Pluto också till en agility. Men vi är inte redo, så det är bara slöseri. Däremot anmälde jag båda hundarna till lite freestyle när jag ändå höll på. Jag tycker ju att det är riktigt roligt det här!