Barnen är fortfarande sjuka. Nu är det Stora N som mår sämst. Febrig, ont i huvudet, ont i magen. Stackars min lilla kille! Samtidigt slår det mej hur skönt det är att bara ha "vanligt" sjuka barn. Handfasta saker som feber och värk. Halvslöa ungar som gärna glor på en film och vill sitta i knät. Jag uppskattar det. Vanligt sjuka. De senaste åren har bestått i att analysera rosslighet i luftrör, hosta, hosta, hosta, oförstående läkare, övernattningar på sjukhus, lunginflammationer, tester, analyser, vak natt ut och dag in. Det har varit provtagningar, dåliga besked, avsaknad av besked, nya rön, konstiga teorier oförstående omgivning och väldigt mycket oro.
Feber i det här läget känns som en bra sjukdom. Det känns som mina barn är som alla andra barn. Och faktiskt så känns det nästan som om de är vanliga barn nu. Det är länge sedan någon av dem hade ett ordentligt kruppanfall. Stora N har inte hostat i fyra, fem månader i sträck sen han fick sin medicin och faktum är att han inte behövt använda den på ett år. Lilla N är inte längre akut sjuk. Hon utvecklas, växer och är inte apatisk och slö längre. Hon kan andas och sedan hon fick en bra medicinering har heller inte heller hon behövt åka till sjukan i tid och otid. Vi håller fortfarande på med utredningar och provtagningar. Det är slangar ner i halsen, sövningar, nålar och nya teorier. Men hon känns inte akut sjuk längre. Och även om de värsta teorierna fortfarande inte kan uteslutas lever vi inte längre i den akuta situationen längre. Min kropp är inte inställd på försvar, den går inte på nålar och jag kan sova om nätterna utan att oroa mej för att jag ska vakna upp som tvåbarns mor fast att jag somnade som en trebarns mamma. Det känns faktiskt riktigt bra att vi vabbar för första gången sen barnen föddes, bara för att barnen är sjuka som alla andra barn. Självklart hoppas jag på snabbt tillfrisknande. Och nu ropar en sjukling på mej. Hej då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar