Förföljd i mörkret

Inte tagen idag, men en annan
ravin i dagsljus

Jag var ute och gick i mörkret med hundarna nu på kvällen. I dag är det riktigt nattsvart ute. Men utrustad med reflexvästar och en pannlampa så klara man sej rätt långt. Hundarna går lösa mestadels av tiden, men där bilarna åker som mest kopplar jag dem, bara för säkerhetskull. Jag vill ju inte att de ska bli påkörda. En granne kom nästan  ikapp oss bakifrån. Hans lampa avslöjade hans position, och de arga morrningarna från västgötaspetsen han hade i koppel. Men så svängde han i på sin tomt och vi var ensamma i mörkret igen. Eller var vi det? Efter ett tag hörde jag knaster från grus bakom oss. Jag vände mej om och såg ingen lampa, ingen siluett och hörde ingenting. Så jag fortsatte. Men så hörde jag det igen. Men såg ingen. Då började jag känna mej lite olustig och började gå i raskare tempo. Fantasin började skena iväg medans förståndet grälade på mej att det bara var ett rådjur som korsat vägen.


Men så hörde jag snabbare steg komma mot mej bakifrån. Hundarna var kopplade och en snabb mickrodelssekund tänkte jag att nog sjutton ska jag väl få användning av min kamphund nu? Visst borde han försvara mej? Sedan var det som om allt förstånd rann ur mej och instinkten kickade in. Pluto satte svansen mellan benen och drog framåt. Bobbo reagerade på min rädsla och vi flydde. En stor rasande man kom emot oss med handen höjd i högsta hugg. Jag är inte snabb, mitt enda försvar är att vara osynlig. Jag sprang. Släkte pannlampan, slet av mej reflexvästen och kastade den på vägen. Hundarna hade fortfarande sina på men eftersom lampan var mörk så reflekterades inte ljuset i dem. Vi var mörka allihopa nu. Han kom närmare. Hjärtat slog frivolter. Så tog jag ett våghalsigt beslut och kastade mej utför branten nedför ravinen. Snön kylde mina ben. Jag fick snön innanför. Hundarna flydde i samma tempo som jag, drog i kopplet, försökte göra sej fria. Jag höll hårt i dem. Ville inte förlora kontakten. Tillsammans kanade vi neråt, simmade, sprang, bort från vägen och in bakom träden. Där stannade jag. Jag platsade tyst hundarna. Pluto gjorde som Bobbo. I mina mörka kläder var jag omöjlig att se bland träden. Det var jag säker på, men hundarna hade fortfarande reflexvästarna. Springandet på vägen hade upphört. Luften stod still det var som om nån lyssnade efter oss. Men jag såg ingenting. Vågade inte röra mej. Så hörde jag tre smällar. Som om nån avfyrade ett vapen. Men kanske inte. Det dånade i öronen från mina pulsar. Munnen smakade metall. Allt var tyst. Allt var stilla.


Jag tittade neråt ravinen. Insåg att i mörker är det ett bra gömställe. Men jag stod på vägen. Stegen hade tystnat bakom mej. Jag låg inte i snön och hörde smällare. Fantasin hade skenat i väg med mej. För mitt inre hade jag sett hela denna syn. Jag andades fort. Tittade på mina hundar och tänkte att om, om det jag fantiserat om skulle ske, skulle de försvara mej då? Hela vägen hem hörde jag ibland detta skrapande av grus, som om nån gick bakom. Men jag såg aldrig någon. Tack och lov.