Sovande barn

Det är nåt speciellt med sovand små barn. De ser så snälla och fridfulla ut där de helt avslappnade ligger och sussar. På nåt sätt så försvinner minnet på allt gnäll, gap och skrik som förekommit och i de där sovande minutrarna är det bara kramarna, leenderna, skrattet och de härliga bus stunderna som springer förbi. I sovande stund är barnen just de underverk som man förundrat tittade på strax efter de kommit ut från magen. Ögonen smeker den mjuka huden, präntar in varje litet drag, varje liten skiftning i deras ansiktsdrag. Förundrat tittar man på de små fingrarna, de söta små fötterna och magen mjuka rundning.

Jag älskar när mina barn sover. Jag älskar att titta mej mätt på dem hur mycket jag vill. Men faktiskt älskar jag dem ännu mer när de är vakna och vi tillsammans kan göra roliga saker. Jag älskar att umgås med mina barn. Jag älskar deras drag, deras påhitt. Förundrat undrar jag var de fått sin charm och sitt bra utseende ifrån, för jag och Marcelo är inga hunkar direkt... Jag skrattar åt deras tokigheter och njuter av att se dem utmana sej själva och sina kroppar i dans, klättring, klippning, målning ja allt de företar sej. Jag älskar när de med djup koncentration engagerar sej i någonting, älskar att se hur deras hjärna arbetar innan de kommer med smarta utlägg om livets mysterier. Så klart är det så. De är mina barn och jag tycker de är fantastiska. Världen borde buga när de kommer eftersom ingen är som de. Jag får krama dem så mycke de vill. Jag har privilegiet att få lukta på deras hud, höra deras röster, se deras fina drag och leva med dem varje dag. Jag älskar dem så mycket. Det finns inga men.....