Något är fel

Jag kommer ihåg första gången läkarna sa att det var nåt som var fel på min lilla bäbis. Jag kommer ihåg känslan av att inte lyssna på innebörden, bara orden. Hela min kropp förberedde för kamp och jag blev så onaturligt lugn.

Jag kommer ihåg första gången läkarna berättade att de befarade att min lilla flicka kanske inte skulle leva till vuxen ålder. Jag hamnade i chock och var ensam med mina tårar. Ingen kunde dela dem med mej, eftersom jag var tvungen att axla deras oro och sorg. Jag var den som var tvungen att vara stark. I en vecka gick jag i ett vakum. Sorgen låg som ett täcke över hela min uppenbarelse. Sedan axlade jag effektiviteten igen. Känslorna sattes åt sidan. Jag visste inget. Ingenting var säkert.

För bara några veckor sedan kom beskedet igen. Det är något som inte stämmer med er lilla flicka, vi måste fortsätta utreda. Jag vägrade lyssna. Vägrade förstå. Hon är stark, pigg, smart, framåt. Hur kan det då vara något som är fel? För att inte gå vilse vägrar jag acceptera annat än ett faktum. När alla bevis pekar på vad det är som inte stämmer så kan jag gråta. Fram tills dess så är hon frisk. Så är det bara.

Men visst tittar jag på hennes smala handleder och svullna buk. Visst lyssnar jag på hennes rossliga andning och visst blir jag förbannad när någon säger att allt är bra med henne. Hon är min dotter. Jag har rätt att sörja henne. Hon är min. Kom inte och säg att allt är bra, för vad vet du om det? Säg inte att att hon inte är för smal, att hon inte är sen motoriskt, för du har inte en aning. Har du blåst luft i hennes tunna små luftrör? Har du stoppat slangar och rensat halsen från slem? Har du hållt i den magra lilla kroppen som exploderar i slitande hostningar som vara i timmar? Har du kramat den lilla människokroppen som skakar av utmattning?

Kanske är hon frisk som alla andra. Vi har inte fått en diagnos än. Lilla N är en fighter som vet vad hon ska prioritera. Hon väljer sej själv först. Hon helar sin kropp med samma frenesi som hon skriker ut sin vilja.

Jag älskar min lilla dotter som jag oroar mej för. Jag vet hur känslan kan vara när en doktor med bekymrad rynka i pannan berättar att allt inte står rätt till.

Ett par som jag verkligen tycker om har äntligen fått ur sin lilla guldklimp. Bäbisen de och alla vi andra har väntat på har kommit ut till omvärlden. Jag tänker mycket på er och ert lilla barn. Jag hoppas operationerna går bra och att ni får lämna Stockholm och komma hem till stan snart. Nu behöver ni nära och kära runt er mer än någonsin. Jag hoppas att ni och eran lilla N får komma hem och hitta en vardag snart, precis som oss andra. Trots att jag aldrig behövt dela ert öde med operationer och skräck så vet jag hur förvirrande det kan vara. Men just ni två är bättre rustade för sånt än vad jag eller många andra är. Jag beundrar er som människor och är lycklig för att er lilla grabb äntligen har kommit. En stor kram till er!