Bobbo är bäst!

I går var vi på vår första tävling sen två katastrofala lydnads tävlingar förra juni. I år har jag valt att skippa allt som har med lydnad att göra och vi satsade på en agility tävling i Åtvidaberg. Nu var den inofficiell, så resultaten räknas inte, men de kan många gånger vara svårare än officiella. För att vara riktigt ödmjuk så var inte banan särskilt svår, men den var ju lika för alla, så det spelar ju ingen roll.

Det sista loppet, en hoppklass utan balanshinder, så vet jag inte riktigt var varken jag eller Bobbo lämnade hjärnan någonstans, men utanför planen var dem. Redan i starten var Bobbo snabbare än vad jag räknat med och jag kom efter i huvudet, så det var på ren rutin han tog slalomen. Sedan kom problemet. Jag stod fel, visade hindren fel och fullföljde inte. I ren panik, i den snabba farten, försökte jag rädda situationen med röst kommando. Det gick inget vidare alls, så han tog fel tunnelingång och vi blev diskade. Nåväl, så är livet på agilityplan. Trots disk får man fortsätta, och som han gjorde det. Jag vet inte riktigt vad jag hade inbillat mej, men vi kan väl uttryckat så här; jag var inte lika snabb som jag i min vildaste fantasi hade föreställt mej. Så på upploppet flåsade jag tungt tre hinder bakom Bobbo och fick dirigera bakifrån. Men någonstans där kom ändå lite av förra veckans kurs- knep in i kroppen och jag placerade mej strategiskt ungefär 20 meter bakom min planering och Bobbo såg, lyssnade och lydde, så då gick det bra. Sen var jag helt blank i huvudet. Hela loppet kändes som en personlig katastrof. Eftersom jag efter andra hindret inte varit med längre så var det inte mycket i banan som kändes lyckat. Och strulet med sex hinder och fel tunnelingång kändes som vansinne. För vi skulle liksom kunna det där. Det var inte SÅ svårt. Idag känns det lite bättre. Jag kan analysera loppet på ett helt annat sätt och se det som ändå var bra. Och det är ju positivt.

Det första loppet däremot, agilityn med balanshinder som Bobbo alltid får fel på eftersom han hoppar över ett fält där de måste sätta tassarna, gick jätte bra. Vi var synkade, han lyssnade

och jag var med i tanken och med kroppen hela tiden. Ett litet, litet misstag på upploppsbanan, när han trodde att han tagit sista hindret gjorde att vi inte knep segern men vi kom stolta som tuppar tvåa i allafall. Noll fel och lite mindre än en sekund långsammare än ettan. Trean bakom mej hade vi drygt tre sekunders marginal till. Vi stannade inte kvar för prisutdelning, men Anette skulle ta min rosett, så den får jag vid ett senare tillfälle.

Enda tråkiga var att de sköt ett par gånger när vi var på väg till plan, så Bobbo var lite berörd och inte riktigt sitt glada vanliga jag. Han gillar inte skott. Men han gillar fart med agility så klart!!!