Jag har vänner som jag betraktar som mina vänner och vänner som är mer "kompisar". Så är det väl för alla. De som står mej närmast är de som funnits i mitt liv sen skolåldern och väldigt få har tillkommit med åren. Min mamma sa alltid till mej att jag kommer att vara annorlunda, känna mej ensam. Och ibland slår den känslan över mej. För mina vänner och kompisar har inte alltid tid/lust att umgås med mej så som jag önskar. Jag vill så mycket mer än alla andra, känns det som iallafall. Ända sedan jag var liten har jag spruckit av alla känslor. Jag har älskat intensivt och hatat hett. Lagom-känslan har aldrig infinnit sej i min korrpulenta kropp. Naiv som jag är har jag trott att det är så för andra också. Min sambo har alltid sagt till mej att jag har ett stort hjärta, att jag har så mycket känslor att slösa med och att det aldrig tycks sina. Jag vet. Jag är så. Är inte alla andra också så? Sen har jag fått mina fyra barn. Tre kommer från min kropp, bär mina gener, har mina spår i sina kroppar. Mittemellan N har så mycket kärlek att ge. Hela hon spritter av allt hon vill ge, allt hon har att erbjuda. Förundrat jämför jag mina två äldsta. Hon har mer. Mycket mer. För första gången börjar jag förstå vad det är min sambo har sagt i så många år. Jag har mer. Mycket mer. På ytan kan det tyckas som en bra egenskap, och det är det. Jag vägrar se det som något dåligt. Men det ger problem. Människor kan uppleva detta "mer" som för intensivt, många har svårt att ta emot, ta hand om det. De tror de måste prestera tillbaka. Men det som gett mej mest problem är de som tar emot, inte ger så mycket tillbaka, solar sej i glansen och sen blir utan. För faktum är att mitt liv, liksom andras, skiftar fokus. Fast jag har mycket att ge tryter ibland orken. Ibland blir jag tömd, och jag vill också få tillbaka, eller iallafall få ett gensvar. Så länge mina känslor strömmar över andra utan krav tillbaka, så länge jag är vänlig, snäll och kärleksfull så är allt bra. Men några gånger i mitt liv, när jag inte ger fullt fokus, tappar koncentrationen, inte är lika översvämmande då tar omgivningen illa upp. De blir "förbisedda", kränkta och drar sej tillbaka. De skyller på små saker och bryter kontakten. De skyller på mej, säger att jag gjort fel, sårat deras känslor och inte bryr mej längre. Så är inte fallet. Jag bryr mej fortfarande, men jag är mänsklig. Jag gör fel! Min värld kretsar inte runt bara dej eller dej eller någon annan. Min energi tar också slut ibland. I de lägena känner jag mej som skiten under skona. Duger inte jag om jag gör fel? Varför får andra fela mot mej men inte jag mot dem? Ska man inte tycka om personer i både gott och ont?
Mina vänner finns kvar. De tar mej på gott och ont. Kanske inte alltid lika intensivt som jag ibland önskar, men jag älskar dem för dem de är. Och de är så. Jag har gjort bort mej inför dem, vi har surat, haft mycket kontakt, haft mindre kontakt. I våger, så som livet är. Min älskade, älskade sambo kan ta alla mina sidor, på ett sätt som inte ens mina föräldrar kan. Han är MAN nog att inte skrämmas av min tystnad, mina hårda ord eller min intensiva kärlek. Han kan ta emot och han kan visa att han tar emot. Aldrig behöver jag hålla tillbaka någonting, för han kan hantera det.
Återigen har jag förlorat en person som stod mej nära. Jag sörjer det det vi har haft, men jag accepterar förlusten. Accepterar att jag inte duger i dennes ögon. För jag är jag, och trots att åren sakta förändrar mej, är jag sann mot min natur. Jag är aldrig medvetet elak, jag tycker om mej. Tyvärr har jag ingen vilja eller lust att vända kappan efter vinden och leva upp till andras krav på hur de vill att jag ska vara. Många gillar intensiva mej som tar pauser, gör fel, råkar utrycka mej fel och klantar till det då och då. Även om det inte alltid är lika intensivt som jag skulle önska ibland. Kram på er alla mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar