I bland slås jag över hur mycket min sambo har missat i skolan. Han är född i Chile men har gått hela sin skolgång här i Sverige, men kan ändå inte vanliga svenska barnsånger, historia, landskap och annat som man läser under låg och mellanstadiet. Missförstå mej inte. Han är inte osmart eller speciellt okunnig, men sådant som jag tar för förgivet kan inte han. Vid ett tillfälle skrattade jag och undrade vad han hade gjort i skolan. Svaret var inte riktigt vad jag hade väntat mej, och det har fått mej att reflektera över min egen okunnighet. Han sa - Vi slogs. Vad tror du? Vi var dom första svartskallarna här i stan och det var ju ingen som ville ha oss, så det var det enda vi gjorde i skolan. Försökte överleva.
Var det så? Jag vet att vi skapade rätt mycket raektioner när vi blev tillsammans. Jag var fjorton år, blond, blåögd, han mörk, invandrare med långt svart hår. De vanligaste kommenatrena jag fick när jag passerade okända människor var -Svartskalle hora!
Till och med har en pensionär slagit mej i huvudet med ett paraply och vrålat detta okvädningsord då jag gått hand i hand med mitt livs kärlek. Det har kommit fram folk och gett råd som går ut på att jag kan få bättre än "den där". Jag förstod aldrig allt detta. Men efter Marcelos kommentar så gick det upp en liten lampa i skallen. Jag var en av de första som hade ett "bland-förhållande". Det var inte vanligt i början på 90-talet. Men då förstod jag inte att det var en ovanlig syn för de vuxna. För mej var det helt normalt!
De vanligaste frågorna jag fick förr var om Marcelo slog mej och hurvida hans föräldrar accepterade att han var tillsammans med en svensk. Ingen trodde någonsin att det skulle hålla mellan oss. Min mormor frustade -Ja, ja du är så ung så du kommer ju aldrig gifta dej med honom iallafall. När det sedan fortsatte att hålla förundrades ALLA, även mina närmsta vänner, över vilket konstigt förhållande vi hade. Och återigen siade alla om att det inte skulle hålla. Vad var det som var konstigt, jo vi gav varandra friheten att göra saker på egen hand. Att får träffa kompisar, att bo själva och ha egna fritidsintressen. I en tid när alla förlovade sej med alla, gjorde vi aldrig det. Det tyckte många var märkligt.
Nu när jag kommer till nya platser och presenterar mej och inte säger att jag är tillsammans med en chilenare är det lite som att vara homosexuell. Först börjar de misstänka något, sen kommer trevande frågor och när de får höra att ja, jag är tillsammans med en invandrare så släpper de frågan och det är helt ok. Fortfarande är den vanligaste frågan hurvida hans föräldrar accepterar mej eller inte, men nuförtiden frågar ingen som frågar om han slår mej.
Jag förstod inte att jag bröt ny mark när jag inledde ett förhållande med en "icke-svensk". Jag förstod inte att Marcelos generation var en av de första som växte upp här som ett gäng invandrare. För mej är människor människor, oavsett om håret är svart, vitt, rött eller grönt. Hudfärgen har ingen annan betydelse än att jag tycker att det brunbrända kropparna är mer attraktiva är likbleka. Han har aldrig slagit mej, hans föräldrar avgudar vår familj och tillsammans har de behandlat mej bättre och gett mej mer trygghet än vad min egen har gjort många gånger. Det värsta han sagt till mej är ett -Håll käften, mitt under ett brinnande gräl. Men sedan bad han om ursäkt på en gång, för man säger inte så till någon man älskar. Jag känner fortfarande pirr i magen, han gör mej knäsvag och aldrig någonsin har jag tittat åt en annan man ( ok då Brad Pitt och Johnny Depp har man väl njutit lite av).
Så kanske är jag en "svartskalle hora", men än väldigt lycklig sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar