Nu har mitt liv varit sådär lagom fullspäckat som det brukar bli. Hela helgen har vi hittat på massor av saker och nu när det är måndag morgon känner jag för att vila hela dagen. Vilket förstås inte kommer att ske när man har fyra små juveler som behöver stimuleras. Tack och lov regnar det så man behöver inte någon ursäkt för att stanna hemma större delen av dagen.
Hela mitt liv har jag haft svårt att bibehålla balansen mellan aktivitet och vila. Innan jag fick barn kunde man ta en period att dega framför tv:n i soffan en hel helg bara för att kroppen ville det. Men ända sedan jag blev stor nog att disponera min egen tid har jag pendlat mellan hysterisk aktivitet med bara några få timmars sömn till att i flera veckor göra minsta möjliga grej. Antagligen är det denna obalans som utlöst min sjukdom.
Den värsta tiden på dygnet är runt fem. Då är jag så trött och slutkörd så att jag vill gråta. Nu har jag sommarlov men under veckorna jag pluggar är det fruktansvärt att behöva ställa sej och laga mat, plocka undan disk, träningskläder och läsa posten. Jag tappar humöret och orkar inte göra mer än det jag absolut måste. Visst kan man argumentera för att jag ska kunna låta bli att göra allt det som ens hem kräver, men det funkar inte. Tre hungriga, gnälliga barn behöver få sin mat för att åter förvandlas till tre fantastiska ungar och eftrsom jag lider av konstant trötthet gäller det att inte ligga efter i hushålls arbetet för då kan det ta två veckor för mej att komma i kapp. Så det är bara att bita i det sura äpplet, sänka huvudet och köra på. Framemot klockan sju, halv åtta börjar jag piggna till och orka mer. Om detta beror på att jag fått mat i magen eller bara överlevt min tröttattack med frenetiskt arbete, ska vara osagt. Det enda sättet att mota bort denna överväldigande trötthet är att göra en aktivitet. Så därför försöker jag lägga barnens träningar vid denna tid bara så att jag inte ska behöva gå itu. Nu när jag har sommarlov är det dock svårare. Var jag än är drabbas jag. Som ett slag i huvudet. Det går inte att värja sej. Dessutom kommer min älskade sambo hem runt denna tid. Då har han varit igång och jobbat sedan fem på morgonen, kommer hem tar en macka hoppar i nya arbetskläder och börjar slita på tomten. Jätteläge att själv ligga som en utslagen padda....inte. Under dygnets andra timmar är jag bara allmänt slö. Jag vet att omgivningen inte märker av det. Men ständigt kämpar jag mot denna jobbiga trötthet. Varje dag måste jag överväga vad som ska göras. Långpromenad med Bobbo, städa huset eller aktivera barnen. För jag orkar inte allt. Igår fick jag dock till det med en mysig dag i vår lilla by, med glass och promenad. Sedan tränade vi agility i en timme innan vi rullade ut till svärföräldrarna och jag ställde mej och gjorde i ordning kyckling innan den lades på grillen. Vi åtnjöt en trevlig familjemiddag innan vi tuffade hem och tittade på film, nattade barn och stöp i säng. Jag tror hela familjen var nöjd och glad med det upplägget. I dag blir det nog pyssel, spel, te och en promenad medan vi tittar på det härliga regnet som ska få vår gräsmatta att börja växa med raketfart.
Fortfarande inget godis-choklad.
Fortfarande ingen viktnedgång.
Jordgubbarna är uppätna.
Inte fått remiss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar